Predikningar

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asi­en. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv sä­ger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Apostlarna hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu för­kla­rar Jesus vad de anat, men inte till fullo förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja var att gö­ra Fa­derns vil­ja. ”Fa­dern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.” Detta Guds verk skall fortsätta i och genom hans kyrka. ”Den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag och ännu större.”

”Jag och Fadern är ett.” Athanasios visste det. Men han fick kämpa för tron på Sonens vä­sensenhet med Fadern, bland annat genom 17 år i lands­flykt. Det fanns tider då de arianska bisko­parna var i majoritet. För honom handlade det om själva frälsningen, om att vinna livet. Om Kris­tus inte var gudomlig, ”av samma väsen som Fadern” (trosbekän­nelsen), kunde han inte gudomliggöra män­niskan. Inte heller kunde han sä­ga: ”Jag är livets bröd”.

Ingenting skall fattas mig. Bilden av den gode herden kan i förstone verka avlägsen och kanske romantisk. Än­då väc­ker den en äkta längtan hos många. Varför är annars ”herdepsalmen” 23 i psal­taren så älskad? Varje människa be­höver någon att lita på, någon som inte svi­ker. Någon som är både stark och ömsint. Nå­gon som både känner mig personli­gen och som kan bära ansvar för gemenskapen. Någon som kan föra mig ut ur vilsenhet och ensamhet, utan att göra våld på den per­sonliga friheten.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pil­grims­resa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesa­jas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han för­­­stå om inte någon vägleder honom?

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­dé­en och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika bud­skapet. På olika sätt är martyrernas blod kyrkans bästa utsäde. Om Lukas berättar om denna ”utsida”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är en­gagerad.

Det finns en detalj i passionsberättel­sen som bara Mar­kus åter­ger. När Jesus tas tillfånga och alla lärjungarna flyr berättas om en ung man som är klädd enbart i ett lin­neskynke. När sol­daterna tar fast honom lämnar han skynket kvar och springer sin väg na­ken. Flera kyrkofäder menar att Markus berättar om sig själv. En slags anonym signa­tur. Markus var enligt traditionen Petrus lärjunge och sekre­te­rare. I av­slut­ningen av sitt brev från ”församlingen i Babylon”, ett täck­namn för Rom, tillfogar Petrus: ”Min son Markus hälsar er”.

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kun­­de hävda sig mot ”visdo­men och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickades fals­ka vittnen fram för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som återvänt från diasporan till Jerusa­lem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville be­hålla det invanda. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om.