Kortpredikan 26 januari 2024, SS. Robert, Alberic och Stefan, cisterciensabbotar
2 Sam 11: 1-4, 5-10a, 13-17; Ps 51: 3-7, 10-11; Mark 4: 26-34
Hur kunde David handla som han gjorde?
David stannar kvar i Jerusalem när hans män drar ut i strid. Om vi förstår det på ett andligt sett – David avstår från kampen att bevara sitt hjärta rent – då blir det lättare att förstå hans avskyvärda handlande. David låter sig fångas av begäret, begår äktenskapsbrott och låter mörda kvinnans man. Han handlar som i blindo.
Det är vad som sker när människan lämnar vaksamheten, lägger ner de andliga vapnen, och utsätter sig för vad som råkar komma i hennes väg. Fienden kan utan motstånd ta hjärtat i besittning.
Jesu liknelser handlar om en helt annan situation. Människan sår säd och planterar frö. Det är hennes andligt moraliska insats och möda. Hon önskar att det hon gör skall växa och bära frukt. Men hennes egen insats räcker inte. Hon är helt beroende av att Gud ger växten, helt beroende av nåden. I denna väntan frestas hon lätt av uppgivenhet och förtvivlan.
Jesu liknelser vittnar om nådens inneboende kraft. ”Av sig själv bär jorden gröda.” Senapskornet ”blir större än alla örter.” Ingen makt är starkare än Guds nåd, men Gud ger den när hans tid är inne och på det sätt som är det bästa för människan.
Davids exempel vill varna och mana till vaksamhet. Jesu liknelser vill trösta och hindra förtvivlan.
Låt oss både lyssna på varningen och ta till oss trösten.
Och be om klarsyn så att vi inte blandar ihop dem, utan ser när vi behöver varnas och när vi får vara stilla och förtrösta på nåden.
pater Ingmar Svanteson
