Kortpredikan 17 januari 2024, S. Antonius, abbot

1 Sam 17: 32-33, 37, 40-51; Ps 144: 1-2, 9-10; Mark 3: 1-6

Antonius träffades av kallelsen till fullkomlighet, möjligheten att bli helad, fri från splittring och halvhet.

Han fick kämpa mot demo­ner­­­na i form av onda tankar. Antonius säger: ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara rädda för dem.”

Antonius slår ett korstec­ken och de­monerna flyr. De känns igen på sin frukt, ”mod­lös­­het i själen, upp­rörd­het och oreda i tankar­na”.

De goda andarna ger ”outsäglig glädje, tillförsikt, sin­nesnärvaro, lugn tankeverksamhet”.

”Må ingen låta sitt mod falla”, säger David när han går emot fili­stén Goljat, som försöker skrämma, smäda och hota. David är inte bara modig. Han vet att seger inte ges genom ”svärd och spjut”. Han går emot honom i ”Herren Sebaots namn”.

Kampen behöver mod, men framför allt tro. David säger: ”Hela denna skara skall erfara att det inte är genom svärd och spjut som Herren ger seger. Ty striden är Herrens, och han skall ge er i vår hand”.

Kallelsen till fullkomlig­het är en kallelse att bli helt fylld av nåd, att leva helt av Herrens kraft, och därmed bli hel som människa.

Vill du bli fullkomlig? Vid ett annat tillfälle frågade Jesus: Vill du bli frisk? Det är i grunden samma fråga.

I evangeliet säger Jesus till mannen med den förtvinade han­den: ”Håll fram handen. Han höll fram den, och den blev bra igen”.

Vi gör det i varje eukaristi.

pater Ingmar Svanteson