Kortpredikan 27 januari 2024, SS. Timotheos och Titus, biskopar
Benediktiner firar Timotheos och Titus den 27 januari eftersom de den 26 januari firar tre abbotar i den monastiska traditionen.
Tit 1: 1.5; Ps 96: 1-3, 7-8a, 10; Luk 10: 1-9
Timotheos och Titus var aposteln Paulus mest betrodda medarbetare. När han ”lämnar över” sitt uppdrag till dem blir det ett första steg i den ”apostoliska successionen”.
Paulus skriver till dem om ”vår religions sanning” och om ”den sunda läran”. I sitt brev till Titus skriver han om trons ”hopp om evigt liv”. Det är ”successionen”, förmedlingen, av den apostoliska läran. Den sanna och en gång för alla givna.
Men han ger också anvisningar om den kyrkliga ordningen. Paulus uppmanar Titus att ”tillsätta äldste/presbyterer”, det vi idag kallar präster. Traditionen säger att Timotheos blev den förste biskopen i Efesos och Titus på Kreta.
Ingen tar sig detta uppdrag. Det kan bara tas emot av dem som själva har fått det. Vem skulle kunna/våga handla i Jesu namn, om han inte själv hade fått det som uppdrag, ytterst av Jesus själv?
Kyrkan är inte en organisation utan en organism. Breven har en varm och personlig ton. Paulus kallar Titus sitt ”äkta barn i den gemensamma tron”. Timotheos kallar han sitt ”kära barn”.
Det verk som Paulus för vidare har sin upprinnelse och källa i Jesu person och undervisning. Detta fortsätter i den levande successionen. Jesus uppmanar oss att ”be skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd”. En helig samverkan mellan de troendes bön och Herrens sändning av arbetare.
Den apostoliska successionens frukt är den gudomliga friden. Redan hälsningen de utsända skall använda innehåller hela budskapet: ”Frid över detta hus”.
Samma frid förmedlas när vi överträffar varandra i inbördes aktning, tjänande och kärlek.
Vi äter och dricker den friden i varje eukaristi. Jesus säger, och han ljuger inte: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er…”
pater Ingmar Svanteson
