Brevet Agatha Christie 2.0: Den traditionella latinska mässan är skattkammare för kultur och liturgi

6
min read

Brevet Agatha Christie 2.0: Den traditionella latinska mässan är skattkammare för kultur och liturgi

mån, 07/08/2024 - 14:38
Posted in:
0 comments

Kommentar: Kulturargumentet som gick hem 1971 med påve S:t Paulus VI kan användas igen mot den latinska mässan.

Den latinska mässan firas i Rom. (foto, pigame/Shutterstock)

 

“Agatha Christie” brevet minns man bland traditionstrogna katoliker i England som en prövosten, eller kriterium, ungefär som man i ett kyrkligt påvetroget hem under den elisabetanska eran skulle bevara ett gyllenläder, eller en manippel för präster.

Det är då inte så förvånande att brevet uppdaterats i samband med kontroverserna kring missalet 1962, eller den traditionella mässan (Traditional Latin Mass, TLM, övers. anm.) som den brukar kallas av sina tillskyndare.

The Times i London publicerade i juli 1971 ett öppet brev, eller en hemställan, till påve Paulus VI om tillåtelse (en ”indult”) att få fortsätta den latinska mässan (TLM, Traditional Latin Mass, övers. anm.) i England och Wales. Brevet var undertecknat av fler än 100 kulturpersonligheter av vilka var också Agatha Christie. Hon var inte katolik men satte stort värde på katolska traditioner. Andra välkända undertecknare var Graham Greene, Kenneth Clark, Iris Murdoch, Joan Sutherland, Yehudi Menuhin och två anglikanska biskopar (från stiften Exeter och Ripon).

Paulus VI, som själv var mycket kulturellt bildad, lade särskilt märke till Christies namn bland undertecknarna. Han biföll hemställan, som blev känd under benämningen ”Agatha Christie indult.” De som värnar den latinska mässan (TLM) menar att brevet är ett tydligt erkännande av ”att riten i fråga i sin förnämliga latinska text också inspirerat ovärderliga konstverk … av diktare, filosofer, musiker, arkitekter, målare och skulptörer från alla länder och tidsåldrar. Den hör alltså till världskulturen,” som det står i brevet från 1971. I veckan har ett nytt brev publicerats i The Times. Initiativet har tagits av den skotske kompositören Sir James MacMillan. Som katolik fick han uppdraget att skriva musiken till mässorna under påve Benedikt XVI:s besök i Storbritannien (2010) och en antifon till begravningsgudstjänsten för den bortgångna Hennes Majestät Drottning Elizabeth II (2022).

MacMillan har organiserat det öppna brevet som svar på “oroande rapporter från Rom att den latinska mässan skulle tas bort från nästan varje katolsk kyrka,” och i så fall från katolskt liv utesluta ett ”enastående andligt och kulturellt arv”, som det står i brevet.

Brevet påminner om det föregående brevet från 1971 och undertecknarna menar att förbudet i så fall är ”både smärtsamt och förvirrande för det allt större antalet unga katoliker som växt upp med den latinska mässan och genom den fått näring för sin tro”.

“Den traditionella liturgin är en ’katedral’ av missalets alla formuleringar och liturgiska gester som under många århundraden utvecklats i likhet med de vördnadsvärda gamla arkitektoniska byggnaderna”, skriver undertecknarna i brevet 2004. ”Alla kanske inte uppfattar det stora värdet, och det behöver vi inte ha synpunkter på, men att utradera en sådan tradition förefaller vara en såväl onödig som okänslig handling i en värld där det historiska alldeles för lätt bleknar och glöms bort.

De 48 undertecknarna, katoliker, protestanter, judar, agnostiker och ateister, kommer alla från kulturens, universitetens och politikens värld. Vid sin sida har MacMillan ansvarig utgivaren Sir Nicholas Coleridge, pianisten Dame Imogen Cooper, tidigare regeringsledamoten Michael Gove, historikern Tom Holland, Bianca Jagger, engagerad för human-rights, kompositören Andrew Lloyd-Webber, Prinsessan Michael of Kent, sopranen Dame Kiri Te Kanawa och journalisten A.N. Wilson. Det är en imponerande lista.

Brevet argumenterar liksom föregångaren 1971 med utgångspunkt från kulturen snarare än från gudstjänstsfirandet i allmänhet eller från liturgiska normer i synnerhet. De icke troende som undertecknat brevet gör saken ganska klar.

Under senare år har debatterna om den traditionella latinska mässan rört sig över från mer specifika liturgiska frågor till frågor kring kulturen, nämligen att den traditionella latinska mässan (TLM) skapar en viss kultur av sitt eget slag. Här råder en viss konsensus.

Det finns enligt undertecknarna, och andra, en välmående kultur kring firandet av den latinska mässan som alternativ till den förhärskande sekulära och närmast fallfärdiga kulturen. Mässan är en plats för lugn och tillförsikt där kraften från evangeliet får näring och kan spridas vidare. De som kritiskt motsäger sig den latinska mässan talar om en trängre, inåtvänd subkultur som avknoppar sig i olika oönskade tendenser.

Den välkände förre chefredaktören för Catholic Herald, Londonjournalisten Damian Thompson, har nyligen skrivit i ämnet och undrat om ”påve Franciskus tänker avliva den latinska mässan.” Thompson försvarar ivrigt den traditionella latinska mässan och är i vad han skriver ganska så tydligt kritisk mot påve Franciskus.

“Hur kan Rom bara försvara en sådan grymhet?” undrar Thompson.

“Ett argument som Franciskus och antitraditionalisterna i hans omgivning använder sig av är att anhängarna till den latinska mässan, särskilt i Amerika, uppträder som en överlägsen andlig elit. Det ligger väl något i det,” skriver han. ”De ivrigare ’traditionalisterna’ har börjat klä sig med stil och med vissa yttre tecken som att odla skägg och röka pipa. Fruarna vill gärna synas i sina modesta långkjolar.  När de talar låter de ibland som förmyndare och har skrämt bort katoliker som annars skulle passa bra ihop med dem.”

Thompson tycker att de som gärna vill hålla tillbaka den latinska mässan inte har problem med mässan i och för sig, men däremot med kulturen den ser ut att generera. Det ligger en hel del i den uppfattningen.

När påve Franciskus införde begränsningar i firandet av den latinska mässan 2021 skrev han också ett brev som bilaga till biskoparna. Den Helige Fadern var uppenbarligen oroad för att en viss negativ motkultur skulle bli följden:

“Ett tillfälle som erbjöds av S:t Johannes Paulus II, och med ännu större generositet av Benedikt XVI, för att återvinna enheten i en kyrklig kropp med olika liturgiska preferenser, utnyttjades för att vidga gapet, underblåsa skiljaktigheterna, som sårar Kyrkan, blockera vägen och utsätta henne för faran av splittring.” 

Istället för att den traditionella latinska mässan får vara en plats för kulturförnyelse, menar motståndarna att den latinska mässan har blivit ett störande inslag, som en subkultur i Kyrkans liv. Att då komma överens om att försvara den latinska mässan skulle då inte vara en optimal lösning. Man kunde kanske komma överens om att den upprättar sin egen kultursfär, men inte säga att en sådan kultur är av godo eller illavarslande.

MacMillans brev 2024 för ett ganska annorlunda resonemang om kulturen. Den traditionella latinska mässan är vishetens förvaringsplats och behållare för många ideal. Den borgar för höga målsättningar och är ett slags eko från ett visst engelskt temperament. Brevet frammanar bilden av de stora katedralerna som under århundraden fått slå rot i Englands gröna, fagra land, där den traditionella mässan på latin fått vara en integrerad del av historien och kulturen.

Det kanske inte ses på samma sätt i Rom, eller i Nya Världen. Bilden av ”katedralen” som brevet använder sig av inbjuder också till en iakttagelse att den engelska religiösa kulturen har ett viss geni för att behålla form sedan tron försvunnit, alltså en stil utan substans. De storslagna katedralerna i Ely och Canterbury vittnar om det finaste i engelsk kultur men de profana inslagen har i vår tid vanhelgat dem. De yttre formernas skönhet motsvaras inte av en inre obruten skönhet. Det är inte så säkert idag att ett försvar av historiskt värdefulla uttryck för engelsk kultur skulle välkomnas överlag. Den anglikanska kyrkogemenskapen uppvisar för många läromässiga och moraliska oklarheter som man är mycket medvetna om. Det historiska arvet låter sig då inte hanteras sammanhängande när agnostiker och ateister känner sig delaktiga i de historiska monumenten och vill använda dem.

Det visade sig ju också att de mest kända engelska katolikerna som särskilt bidragit till den engelska kulturen, John Henry Newman, Ronald Knox, G.K. Chesterton, var villiga och beredda att avstå från den anglikanska arkitekturens yttre storhet, från dess ritualer och musik, till förmån för den katolska tron.

Den latinska mässans vänner skulle svara att de borgar för katolsk ortodoxi och den autentiska traditionen. De vill leva tron i dess helhet i den ”katedral” som är latinska mässans ”liturgiska ordalydelser och rörelsemönster”. Att det är ett genuint argument för en kultur av levande tro, behöver man inte betvivla. Argumentet bör nog tas på allvar med tanke på vilka personer det är som står bakom det.

Men kulturargumentet, som tydligen slog an hos påve S:t Paulus VI, går att använda mot den traditionella latinska mässan idag.

Raymond de Souza

 

Raymond J. de Souza

Fader Raymond J. de Souza är huvudredaktör för  Convivium magazine, vars upphovsman han är.

 

Översättning till svenska, juli 2024 Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
30/09/2024
Katolsk Horisont
22/09/2024
Katolsk Horisont
7/09/2024
Katolsk Horisont
6/09/2024
Katolsk Horisont
5/09/2024
Katolsk Horisont
21/08/2024
Katolsk Horisont
20/08/2024