Detta monument över påven Johannes Paulus II har utsikt över en sjö i Czaplinek, Polen (foto: Wojciech Wrzesien / Shutterstock)

Det har nu gått 20 år sedan påven Johannes Paulus II:s död. Och med tiden har en helt ny generation katoliker uppstått, som inte har något riktigt minne av varför de av oss som är äldre fortfarande refererar till honom som "Johannes Paulus den store".

Faktum är att för många unga katoliker med en mer traditionalistisk böjelse ses Johannes Paulus som "Baby Boomers påve" som, trots sin förmodade ortodoxi, "kysste Koranen", omfamnade religiös relativism i Assisi och kämpade för ett misslyckat koncilium och dess påstådda "fatala tvetydigheter".

Så var snäll och skäm bort mig med lite självbiografisk reflektion för att belysa varför denna syn på påven Johannes Paulus är helt fel och varför han verkligen var "stor". Därför att det är nödvändigt att placera Johannes Paulus i ett historiskt sammanhang för att verkligen bedöma vidden av vad han åstadkom, och varför han därför är mer relevant än någonsin.

Det år han valdes (1978) var jag en ung seminarist som hade urskiljt en kallelse till prästadömet under den efterkonciliära tid som George Weigel har kallat "silly season".

Det finns ingen anledning att här återge hela det teologiska och liturgiska kaos som perioden 1965-1978 bevittnade. Men kaoset etsade sig fast i mitt medvetande när jag kom in på seminariet som något mycket verkligt på en rå och känslomässig nivå, eftersom det verkade som om min älskade kyrka hade för avsikt att förgöra sig själv. Till och med påven Paulus VI sa att det verkade som om "rök" hade kommit in i kyrkan.

Inte heller var min upplevelse av smärta och ångest unik. En hel generation av trogna katoliker var tvungna att uthärda både kaoset i en kyrka som blivit galen, liksom förföljelsen av vår tro från dem som då var ansvariga för saker och ting och som använde ord som "dialog" och "öppenhet mot världen" och "inkludering" på diktatoriska sätt som egentligen betydde "håll käften och hoppa på förändringståget annars".

Och förändring betydde alltid att kyrkans lära och praxis anpassades till stämningarna i den rådande sekulära tidsandan. Och mer specifikt, det innebar en upptakt av den sexuella revolutionen som en sann rörelse av den Helige Ande.

Det är därför ingen överdrift att säga att kaosets exakta natur var en kris inom kyrkans teologiska antropologi där frågan om "vad är en människa" inte längre besvarades kristologiskt utan snarare i kategorierna av en starkt sekulariserad psykologi och sociologi. Det var därför vi såg en hel generation seminarister som, om de gick på mer liberala seminarier (vilket var de flesta), fick väldigt lite teologisk utbildning och istället fick lära sig den tunna vällingen av sekulär förståelse av den mänskliga naturen. Och detta gjordes i namn av att vara mer "pastoral".

Men vad det ledde till var en kris i moralteologin, liturgin och kristologin. Absoluta moraliska sanningar var ute. Den moralteori som är känd som "proportionalism" var inne. Så var också varje föreställning om liturgi som en länk till den transcendenta horisonten av våra horisontella åtaganden.

Eukaristin reducerades till en gemenskapsmåltid av förortsvänlighet. Och Jesus blev, helt enkelt, den mest "maxade fullt benådade människa" som någonsin levt. Och i kölvattnet av en så låg kristologi kom en ännu lägre ecklesiologi där Kristus och hans kyrka nu sågs som bara ett religiöst uttryck bland många andra lika giltiga. Om du sa något annat och insisterade på nödvändigheten av Kristus och hans kyrka för frälsning, blev du stämplad som en farlig "triumfalist" i behov av omskolning.

Sedan steg den vita röken från oktober 1978 upp från Sixtinska kapellet och alla i mitt seminarium samlades i "TV-rummet" (hur pittoreskt låter det inte nu) med spänd förväntan. Och när namnet "Wojtyła" tillkännagavs ropade en av seminaristerna: "Det är en afrikan!" Men vår rektor rättade honom snabbt och meddelade med jubel att detta var en ung polsk kardinal med oerhörd karisma och ortodoxi.

Jag önskar att jag kunde fånga och buteljera för den yngre generationen hur oerhört mycket denne unge påve från Kraków – under det fortfarande pågående kalla kriget mellan väst och Sovjetunionen – betydde för oss alla. Och hur mycket han inspirerade oss och gav oss hopp om att kanske, äntligen, var kyrkans 13 år gamla mardrömslika experiment med korrelationell ackommodation över.

Och det är i detta avseende som hans arv består. Därför att han inte var en billig skådespelare (som Hans Küng påstod) som var lång i stil men kort i substans, utan var en man i besittning av oerhörda intellektuella talanger. Hans påvedöme kan därför inte reduceras till en performativ övning i världsomspännande evangelisation som var mer ett pep-rally än en verklig väckelse. Han reste, men när han gjorde det undervisade han också. Hans 14 encyklikor, hans många apostoliska uppmaningar (särskilt Familiaris Consortio) och hans katekes som blev hans teologi om kroppen, vittnar alla om kärnan i hans påvedöme som ett undervisande pontifikat.

För mig är detta hans största arv. Och det är ett arv som vi lägger åt sidan till vår skam eftersom dess djup och rikedom bara har börjat uppskattas på riktigt. Hans engagemang och ingripanden vid Andra Vatikankonciliet som ung biskop (särskilt hans roll i att påverka Gaudium et Spes), hans första encyklika (Redemptor Hominis), hans senare encyklikor om moralteologi, hans socialencyklikor och hans många tal runt om i världen, är alla grundade i en rik, kristocentrisk teologisk antropologi.

Vad Johannes Paulus förstod var att den tid då man bara kunde knäppa med påvliga fingrar och få den fruktansvärda kyrkliga teologin och praxisen att försvinna var för länge sedan förbi. Och han förstod att krisen i kyrkan var, som jag sa ovan, en antropologisk kris. Han förstod vidare att konciliet endast kunde tolkas korrekt, och därför genomföras, om det lästes i ljuset av den kristocentriska antropologi som besjälade det.

Därför avslutade han, långsamt men med styrka och beslutsamhet, de värsta delarna av silly season och inledde en ny generation av "Johannes Paulus II-katoliker" som började det kyrkliga återvinningsprojektet. Han skapade också en djup teologisk grund på vilken man kunde undvika både en skenande teologisk progressivism och en reaktionär och revisionistisk traditionalism. Han besvarade frågan "vad är en människa", och i det svaret – Kristus och hans antagna mänsklighet – finns svaren på de plågsamma frågor som den mänskliga existensen i en fallen värld ställer till oss.

Vad jag därför ber yngre katoliker om i dag är att tänka på hur kyrkan skulle ha sett ut om det aldrig hade funnits en påve Johannes Paulus II. Var han perfekt? Självklart inte. Men han gjorde slut på de värsta elementen i det efterkonciliära kaoset, gav kyrkan en läromässig tolkning av konciliets sanna budskap och utvecklade en kristen humanistisk teologisk vision som är den enda som kan grunda en riktig moralteologi.

Och vi glömmer detta arv på egen risk. Därför att ackommodationismens röster aldrig helt besegrades och helt enkelt drog sig tillbaka för en tid in i skuggorna i väntan på det rätta ögonblicket att återvända.

Vi som var engagerade i det teologiska skrået kände väl till detta faktum. Och det verkar som om ackommodationisterna än en gång har återuppstått och fått nya krafter.

Därför gör vi klokt i att i dag, på 20-årsdagen av hans bortgång, dröja vid hans teologiska arv som undervisande påve. Därför att dessa lärdomar är lika relevanta och behövda nu som de var då. Och kanske till och med mer.

Larry Chapp

Larry Chapp doktorerade i teologi vid Fordham University 1994, med inriktning på Hans Urs von Balthasars teologi. Han tillbringade 20 år som lärare i teologi vid DeSales University nära Allentown, Pennsylvania, innan han gick i pension i förtid för att grunda Dorothy Day Catholic Worker Farm nära Wilkes Barre, Pennsylvania, tillsammans med sin fru Carmina och vännen och före detta eleven fader John Gribowich. Han är författare till många artiklar och böcker och grundare och huvudförfattare till bloggen Gaudiumetspes22.com.

Till svenska, april 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: jugo år senare genljuder Johannes Paulus II:s närvaro fortfarande

Läs också: Johannes Paulus II förkroppsligade den kristna helighetens hjältemod

Läs också: Tjugonde årsminnesdagen av påven S:t Johannes Paulus II:s död den 2 april 2025

Läs också: I dag för 30 år sedan utfärdade Johannes Paulus II sitt djärvaste stridsrop för livet

Läs också: Påven Johannes Paulus och eukaristin är oupplösligt förbundna med varandra

Läs också: 10-årsdagen av helgonförklaringen av Johannes Paulus II

Läs åckså: Johannes Paulus II:s pastorala genidrag: För 40 år sedan lade han grunden till Världsungdomsdagen

Läs också: Svar på frågan om moralen – S:t Johannes Paulus II

Läs också: ’Veritatis Splendor’ fyller 30 - påven S:t Johannes Paulus II:s djupa kristologiska vision packas upp

Läs också: För 25 år sedan ledde Johannes Paulus II oss över hoppets tröskel