Påven Johannes Paulus II välsignar barn den 6 oktober 1986 i Ars, Frankrike. (foto: Daniel Janin / AFP via Getty Images)

Publiceringen av Evangelium Vitae (Livets evangelium) för 30 år sedan markerade en höjdpunkt i den helige Johannes Paulus den stores pontifikat.

Den 11:e av hans 14 encyklikor undertecknades på Bebådelsens högtidlighet (25 mars 1995) och blev en sensation inom förlaget. Pocketkopior av texten dök upp vid kassorna i snabbköpen. Newsweek gav den en förstasidesartikel där religionsredaktören Kenneth Woodward lovordade Evangelium Vitae som den "tydligaste, mest lidelsefulla och mest befallande encyklikan under pontifikatet", Johannes Paulus "signaturuttalande" i historien.

Johannes Paulus var på topp i mars 1995.

Sommaren 1994 hade han fört en uppmärksammad kamp mot Clinton-administrationen och framgångsrikt motsatt sig försöket att göra abort till en världsomfattande mänsklig rättighet vid FN:s internationella konferens om befolkning och utveckling (ICPD) i Kairo. På hösten gav han ut Crossing the Threshold of Hope, en intervjubok som blev en enorm bästsäljare över hela världen och gav upphov till miljontals samtal om livets grundläggande frågor, framförda av en övertygande kristen lärjunge.

Året avslutades med att JohannesPaulus utsågs till Årets man i Time Magazine 1994. I januari 1995 åkte han till Manila för att delta i den största Världsungdomsdagen någonsin. När Evangelium Vitae gavs ut påkallade Johannes Paulus världens uppmärksamhet på ett enastående sätt.

Synodal för sin tid

Försynen var verksam i detta, för Evangelium Vitae stressades inte ut för att dra fördel av en gynnsam miljö. Även om frasen inte var på modet vid den tiden, var encyklikan mycket "synodal", frukten av en fyra år lång process där den Helige Fadern skrev till varje biskop i världen och inbjöd till bidrag till texten. Detta samråd följde den process som ledde fram till Katolska kyrkans katekes (1992), den mest "synodala" texten i kyrkans historia, med sex års världsvida konsultationer och tusentals konkreta förslag och ändringar.

Den påvlige levnadstecknaren George Weigel ansåg att Evangelium Vitae var den sista panelen i en encyklika om "det fria och dygdiga samhällets moraliska grundvalar". De presenterade en ny kristen stadga för världen efter det kalla kriget, tillhandahållen av en av arkitekterna bakom kommunismens nederlag.

I Centesimus Annus (1991) skisserade Johannes Paulus anledningen till att frihet var det rätta arrangemanget för politik och ekonomi, grundat i en kultur som förstod den mänskliga personens värdighet. I Veritatis Splendor (1993) argumenterade han för att skeptisk relativism inte kunde utgöra en tillräcklig grund, varken för ett fritt samhälle eller för att vägleda individuella moraliska handlingar. Slutligen, i Evangelium Vitae, riktade sig Påven direkt till de angrepp på mänskligt liv som är vanliga i demokratierna.

Triptyken, tillsammans med katekesen och Fides et Ratio (1998), gjorde 1990-talet till det mest omfattande och omfattande undervisningsdecenniet i påvedömets historia. Evangelium Vitae kom i mitten.

Doktrinära affirmationer och tillämpningar

Johannes Paulus encyklika bekräftade högtidligt den katolska läran mot mord, abort och eutanasi. Denna lära var inte ny, men Johannes Paulus åberopade fullheten av sin läroauktoritet, men utan att åberopa den specifika formen av en ofelbar ex cathedra-definition. Snarare än en snäv doktrinär bekräftelse presenterade Evangelium Vitae en bred vision av det mänskliga livet som alltid gott, en vision som är rotad i hela det bibliska vittnesbördet.

Två specifika tillämpningar av denna doktrin var nya.

När det gäller dödsstraff lärde den katolska traditionen att straff hade två mål – samhällets säkerhet och rättvis vedergällning för det onda som gjorts. Dödsstraffet hade båda syftena. Samtidigt som katekesen presenterade denna tradition, betonade den samhällets säkerhet i sin behandling av dödsstraffet.

I Evangelium Vitae tog Johannes Paulus inte upp den retributiva aspekten, (Retributiv rättvisa handlar alltså om att straffa den som har begått ett brott i proportion till den skada eller det lidande som brottet har orsakat. Övers. anm) och inskränkte den allmänna säkerhetens rättfärdigande av dödsstraff till fall av "absolut nödvändighet" och noterade att "sådana fall är mycket sällsynta, om inte praktiskt taget obefintliga". Katekesen reviderades senare i sin officiella latinska text (1995) för att inkludera encyklikans undervisning.

Weigel noterade att Evangelium Vitae speglade "Karol Wojtyłas erfarenhet av, och avsky för, statens makt att verkställa". Han hade levt hela sitt vuxna liv under nazismens och kommunismens dubbla tyranni.

Den andra viktiga tillämpningen i Evangelium Vitae gällde samvetsgranna lagstiftare. Johannes Paulus skrev att "abort och eutanasi är brott som ingen mänsklig lag kan göra anspråk på att legitimera". Politiska ledare har därför en skyldighet att motsätta sig sådana lagar.

På 1970-talet, när den allmänna trenden var att restriktiva lagar "liberaliserades", hade Heliga stolen lärt att politiker inte kunde rösta för lagar som tillät abort eller eutanasi. År 1995 var tillåtande lagar normen i Europa och Nordamerika, så Johannes Paulus justerade undervisningen:

När det inte är möjligt att upphäva eller helt upphäva en abortvänlig lag, kan en folkvald, vars absoluta personliga motstånd mot framkallad abort var välkänt, lagligen stödja förslag som syftar till att begränsa den skada som en sådan lag orsakar och att mildra dess negativa konsekvenser för den allmänna opinionen och den allmänna moralen. Detta representerar i själva verket inte ett olagligt samarbete med en orättvis lag, utan snarare ett legitimt och korrekt försök att begränsa dess onda aspekter. (73)

Den amerikanska kontexten

Pro-life-amerikaner hade drabbats av ett svårt rättsligt bakslag 1992.

Nästan 20 år efter Roe, och med sex av domarna i Högsta domstolen utsedda av republikanska presidenter efter Roe, fanns det stora förhoppningar om att Planned Parenthood vs. Casey skulle begränsa – eller kanske till och med omkullkasta – abortlicensen i Roe. Men Casey gjorde det motsatta. Den bekräftade det "väsentliga innehavet" av Roe och hävdade vidare att Högsta domstolens trovärdighet var beroende av att amerikanerna gav sitt samtycke till Roe.

Ännu mer ökänt är att det yttrande med tre domare som undertecknats av Sandra Day O'Connor, Anthony Kennedy (båda utsedda av Ronald Reagan) och David Souter (utsedda av George H.W. Bush) framförde ett svepande metafysiskt argument till försvar för abort: "Frihetens hjärta är rätten att definiera sin egen uppfattning om existens, om mening, om universum, och om det mänskliga livets mysterium."

Den uppfattningen, att sanningen var radikalt subjektiv, vederlades av Veritatis Splendor – en ännu mer synodal encyklika än Evangelium Vitae, som är frukten av sex års globala konsultationer. Veritatis Splendor 1993, tillsammans med triumfen för Världsungdomsdagen i Denver, gav ny energi till den amerikanska pro-life-rörelsen efter den bittra besvikelsen över Casey.

Det skulle dröja ytterligare tre decennier innan Roe upphävdes, bara för att leda till en liten ökning av aborter, en rad folkomröstningsnederlag för pro-life-positionen och president Donald Trumps avlägsnande av pro-life-program i den republikanska plattformen. Med två nationella pro-choice politiska partier, lär pro-life-amerikaner på nytt den förutseende diagnosen Evangelium Vitae, att abortens logik är kulturell och filosofisk, inte i första hand juridisk.

Roe upphävdes på konstitutionella grunder, men Casey-metafysiken är fortfarande i sin linda och växer sig sannolikt allt mäktigare i takt med att det amerikanska politiska landskapet förändras. Förkunnelsen av livets evangelium är då fortfarande angelägen nu, 30 år efter det att Johannes Paulus stötte i sin trumpet.

Fader Raymond J. de Souza

Fader Raymond J. de Souza är huvudredaktör för  Convivium magazine, vars upphovsman han är.

Till svenska, mars 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Påvliga akademin för livet förråder sin grundare, säger Johannes Paulus II:s levnadstecknare George Weigel