Påven Johannes Paulus II, i ett aldrig tidigare skådat midnattsframträdande i sitt lägenhetsfönster med utsikt över Petersplatsen, välsignar tillbedjare som samlats på Petersplatsen för att fira det nya millenniet, tidigt på lördagen den 1 januari 2000. (foto: AP photo/Domenico Stinellis)

För 25 år sedan inleddes det stora jubileet med två historiska ögonblick i Peterskyrkan – öppnandet av den heliga porten på julafton och den Helige faderns framträdande vid sitt fönster ovanför torget på nyårsafton. Båda ögonblicken har etsat sig fast i mitt minne – det förra för tystnaden, det andra för ljudet.

När klockan slog midnatt på nyårsafton 1999 befann jag mig på Petersplatsen tillsammans med mina kära mentorer och vänner från Tertio Millennio-seminariet, som jag hade deltagit i 1994 i Krakow i Polen. Bland dem fanns Michael Novak, fader Richard John Neuhaus och George Weigel, som just hade publicerat sin monumentala biografi över S:t Johannes Paulus den store: Witness to Hope.

Vi hade ätit en festlig middag på en lokal restaurang – Armando's, ett tillräckligt enkelt ställe som ibland fick seden av kardinal Joseph Ratzinger (som, i egenskap av Benedictus XVI, senare skulle gå bort på nyårsafton 2022). Min bror hade kommit från Kanada för att vara på plats för det nya millenniet i Rom.

På Petersplatsen brukar den Helige fadern stå vid sitt fönster vid middagstid på söndagar för att fira Angelus. Den här gången kom han vid midnatt för ett extraordinärt urbi et orbi ("till staden Rom och till världen") tal och välsignelse. Det fullsatta torget var elektriskt av spänning. När Johannes Paulus uppenbarade sig, mindre än sex månader före sin 80-årsdag – den gamle mannen hade fullbordat sitt uppdrag att leda kyrkan in i det tredje årtusendet – blev det jubel.

Vad skulle han säga?

"Historiens klocka slår en viktig timme", inledde den Helige fadern och uttryckte lyckönskningar och talade bara i en minut eller två.

Han valde ord från tändandet av påskljuset vid påskvakan. Jesus Kristus är det sanna ljuset som skingrar nattens mörker - och denna natt av "påsk" från det andra årtusendet till det tredje.

"Kristus, i går, i dag och i evighet", sa han. "Till honom tillhör tiden och tidsåldrarna. Honom tillhör ära och välde i evighet. Amen!"

De första påvliga orden under det tredje årtusendet var i själva verket "Kristus är uppstånden". Jesus är historiens Herre! Det var en högtidlig, biblisk och liturgisk välsignelse i de första ögonblicken av år 2000.

Och sedan blev det väldigt högljutt, väldigt snabbt. Enligt lokal sed inkluderade fromt festande smällare som avfyrades mitt på ett fullsatt Petersplatsen. Oväsendet från den upphetsade folkmassan, oväsendet från fyrverkerierna, oväsendet från dem som skrek till varandra att komma bort från sprängämnena – det var ett riktigt oväsen när vi flydde ut från torget. Vi tog oss upp till högre mark på Janiculum-kullen för att titta på de imponerande och festliga officiella fyrverkerierna i staden Rom över dess tusenåriga silhuett.

Några kvällar tidigare hade det varit en stor tystnad – högljudd på sitt eget sätt. Johannes Paulus kom till den heliga porten till Peterskyrkan klockan 23 på julafton. Det stora jubileet år 2000 skulle börja med att han öppnade porten före midnattsmässan. 2 000-årsjubileet av Kristi födelse hade inkommit. Jag befann mig tillsammans med några journalister inne i den mörklagda basilikan, i en rak linje på andra sidan dörren. När den öppnades skulle vi vara de första som såg den Helige fadern på andra sidan.

Ungefär en halvtimme innan Johannes Paulus anlände blev den väldiga folkmassan där inne helt tyst. Det vanliga sorlet som åtföljer en församling på tusentals personer upphörde helt och hållet. Jag kände då till uttrycket "öronbedövande tystnad". Det var första gången jag hörde tystnad som högljudd. Jag har bara hört det en gång sedan dess, i Westminster Hall i London, när Storbritanniens stora och goda samlades för att höra påven Benedictus XVI tala på den plats där S:t Thomas More dömdes till döden.

De som befann sig i Peterskyrkan visste att ett stort ögonblick i historien var nära. Inte bara det stora jubileet, utan ett jubelår som invigdes av den store påven – påven som själv hade förändrat historien och överlevt skottlossning och växande skröplighet för att leda kyrkan till år 2000. Johannes Paulus den store stod inför det stora jubelåret.

Han hade talat om det i sin första encyklika 1979. År 1994 hade han kallat det för "nyckeln" till att förstå hela sitt pontifikat. Och nu, här var den. Här var han.

"Alla väntar på att få se påven som inledde sitt påveämbete med ropet: 'Öppna dörrarna på vid gavel för Kristus', personligen öppna den heliga porten", skrev den påvlige ceremonimästaren vid den tiden, biskop Piero Marini. "Alla väntar på att få se författaren till Crossing the Threshold of Hope själv kliva över tröskeln till det stora jubileet."

Vid invigningen var det ingen som undrade vad Johannes Paulus skulle säga. Ord behövdes inte. Porten öppnades. Den åldrade påven fick hjälp att knäböja och insvept i sin pastoralstav som stöd bad han i tystnad. Den utdragna tystnaden var vältalighet nog.

Han reste sig och gick – långsamt – längs hela basilikan fram till altaret. Det skulle bli sista gången han gjorde det. Han hade sprungit loppet; Han hade bevarat tron. Efter den natten använde han en plattform med hjul och med tiden en speciell rullstol som gjorde det möjligt för honom att fira den heliga mässan vid altaret.

Mellan julaftonens tystnad och nyårsaftonens oväsen gick påven till sin katedralkyrka, Lateranbasilikan, på julaftonskvällen. De massiva portarna till Lateranbasilikan är hämtade från det antika Forum Romanum. Lateranens heliga port är en annan, men de kejserliga dörrarna, som nu är en del av en katolsk basilika, berättar en egen historia.

Efter den jublande ceremonin befann sig min bror och jag och några vänner på andra sidan Rom på julnatten. Ingen kollektivtrafik. Omöjligt att få tag på en taxi. Så vi vandrade genom den eviga staden 2 000 år efter att evigheten kom in i tiden.

Det var en lång promenad genom lugna gator. Vi hittade en restaurang som var öppen, en av de få. L'eau Vive ("Levande vatten", från Joh 4:10), som drivs av Missionary Workers of the Immaculate, en fransk karmelitkommunitet. Vi åt en festlig julmiddag, som endast avbröts av läsning av julevangeliet och bärandet av Jesusbarnet från bord till bord för att vördas. Det var inte frivilligt.

Tjugofem år senare, i ett årtusende som fortfarande är inne på sina första år, är dessa minnen fortfarande levande – tystnad och ljud i början av det stora jubileet.

Fader Raymond J. de Souza

Fader Raymond J. de Souza är huvudredaktör för  Convivium magazine, vars upphovsman han är.

Till svenska, januari 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Sju sätt att få ut det mesta av jubileumsåret – hemma och i Rom