Bloggar

Emmaus händelsen visar oss vad Jesu uppståndelse gör: den omvänder oss från hopplöshet till hoppfullhet, från sorg till glädje från individualitet till kommunion. Hos lärjungarna på väg till Emmaus, ledsna och besvikna, ligger en hunger och längtan efter den sanne Guden, den sanne Befriaren, den sanne Tröstaren. Vi får inte låta oss överkommas av ledsamhet, tvekan och förtvivlan på vår vandring och i vårt efterföljande av Kristus, för då kan det hända att vi inte känner igen Honom - fast Han går med oss på vägen!

Vi följer vår Herre in till Jerusalem, tillsammans med dem som bär palmerna högt och lovsjunger Davids son, i glädjerop och jubel. Snart ska glädjeropen ta en annan form, de ska istället ropa ”korsfäst honom”! Ödmjukhetens Konung rider på en åsna på väg till korsfästelsen därför att ”Han inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt”… Därför upphöjde Gud Honom. Så visar Jesus oss vägen till upphöjelse.

Har korset någon mening i vår kultur? Vad för mening ger vår kultur till korset? Människor går igenom frestelsen att söka förverkliga Guds rike utan Kristi kors. ”Vi vill se Jesus”, ber Grekerna, men de får ett konstigt svar av Jesus för Han säger att Han ska dö, att Han ska förhärligas genom lidande och död. Varför svarar Han så? För att kunna se Jesus måste vi möta den lidande tjänaren, följa Honom i Hans förvrängda förklädnad till korset. Känna igen och älska ansiktet på Honom som sa: ” Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket”.