Bloggar

Det sägs ju ofta, när människor där ute i samhället verkar ”förvirrade” och ”offer för tidens relativism”, att Kyrkan inte träder fram med ett klart budskap som ger hopp och framtidstro i en sekulariserad värld. För det första är jag osäker på vad man menar med ”förvirring” och ”relativism”. Om man menar det som rör tron och moralen kommer man ingenstans om man inte vill, eller kan, precisera vilka frågor man syftar på och om man själv vill hänvisa till sådan Kyrkans oföränderliga lära som inte påverkas av tidsandan eller politik.

Jesus säger: ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar och döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er!”  (Matteus 28:19-20). Det har alltid varit Kyrkans första uppdrag och det är ett uppdrag från Herren själv som är ”vägen, sanningen och livet”. Det är ord som inte får klinga ohörda! Det är en befallning. Gud ger alla en kallelse. Det kan ta tid att finna den men den finns hela tiden. Vi måste göra det Han säger åt oss att göra.

De gifta paren gör klokt i att någotsånär regelbundet reflektera över det gemensamma ansvaret för moderskap och faderskap enligt både den kanoniska lagen och naturlagen. Som döpta och konfirmerade i Kyrkan, och så länge de inte lämnar Kyrkan genom formellt utträde, är de bundna av sina äktenskapslöften och har plikten att kämpa för sina äktenskap om problem uppstår efter det kyrkliga bröllopet.

Kyrkan ber i en vesper under Trefaldighetshögtiden: ”Befäst våra biskopar i gemenskap med påven Franciskus – skänk dem enhetens, kärlekens och fridens gåva”. Ja, så ber vi – som biskopar, präster, diakoner och familjer i hemkyrkorna. Så ber vi och så vill vi fortsätta att be! I år ber vi särskilt den helige Josef, Kyrkans skyddspatron att beskydda Kyrkan för hennes enhets skull och för hennes mission i en värld som översvämmas av ondska och oförsonligt hat, till och med i familjerna. Som diakoner ber vi särskilt S:t Stefanos och S:t Laurentius.

Det ser ut som ett fenomen som svept över all publik argumentering under kanske ett halvt sekel. Man behöver bara följa utvecklingen i tevesändningar och i till exempel predikstolar. Det finns snart inte en talad sats eller ett tänkt påstående som inte åtföljs av livliga handrörelser. Alla gör det som står inför publik. Förr var det inte så. Om man inte var komediant, som Charlie Chaplin.

Turerna kring de politiska besluten i Sverige under pandemin 2020 – 2021, och den internationella uppmärksamhet de fått, kommer en dag få sin historia objektivt beskriven.  I dagarna har den svenska regeringen kungjort en femstegsplan för återgång till mer normala förhållanden i det publika livet som fortfarande hotas av Covid-19. Den kommer att nagelfaras både nationellt och internationellt.

Det talas om ”nya verkligheter” som förpassar den erkända naturlagen och moralen i förseglade fallstudier till samhällenas långtidsförvar för framtida forskning. ”Nya verkligheter” betyder människans självpåtagna makt att legitimera det absurda.

Sårad manlighet, svartsjuka, trauma, panik, mindervärdeskomplex kan alla vara bakomliggande förklaringar till det som nu diskuteras så gott som varje dag i media. Från hedersmord och metoorörelsen har vi i skuggan av coronapandemin kommit till en annan mörk sida i vårt samhälle, våld i nära relationer.