Samhörighet – äktenskapets mysterium

Frågan om vad som gör äktenskap lyckliga eller olyckliga kan förmodligen bara besvaras om man någon gång har hört, eller sett, vittnesbördet om de giftas liv tillsammans. De gifta själva, och människor de känt eller känner, kan ge sin uppfattning om hur deras äktenskap är eller har varit. 

Äktenskapet är något särskilt

Vi talar nu här om äktenskap mellan kristna som identifieras religiöst genom dopet. Mycket av samma slag kan förmodligen sägas som äktenskap som inte är kristna och alltså inte sakrament.  

Vi kan också inledningsvis dra slutsatsen att lyckliga äktenskap inte är fria från olika former av kriser liksom olyckliga äktenskap inte utesluter tider av glädje och tillfredsställelse.

Kyrkan beskriver ju äktenskapet med hjälp av ord från den heliga Skrift och från kyrkolag och katekes. Äktenskapet mellan döpta troende människor är ett förbund i trohet och kärlek öppet för nytt mänskligt liv. Som kontrakt enligt kristen lag är äktenskapet oupplösligt genom det fria samtycket och fullbordandet i den äktenskapliga akten. Gud sammanfogar de två genom ett särskilt sakrament och välsignar dem.

Att bli ”ett kött”

Makarna blir genom sitt samtycke till det goda äktenskapet med Skriftens ord ”ett kött”, eller med den katolska äktenskapsdoktrinens ord, en ömsesidig persongemenskap. Sakramentet uppstår mellan makarna genom löftena och intentionerna om obrottslig trohet och vilja till föräldraskap. Det skiljer sig från de övriga sakramenten i ett väsentligt avseende. Sakramentet är egentligen två sakrament, dels genom bröllopet och dels i livsgemenskapen.

Varför är äktenskapet sakramentalt?

Äktenskapet kommer alltså inte bara att ta emot nåd av Gud utan också generera nåd från Gud genom enheten och kärleken i hela livet. Därför säger vi och tror att äktenskapet är sakramentalt.   

En kvinna jag mötte efter en begravning, och som jag assisterat vid vigseln kanske 20 år tidigare, sa mig – utan särskild anledning – att hon och hennes man hade ett mycket lyckligt äktenskap. Paret hade mycket olika ursprung och kvinnan hade en medfödd sjukdom. De var också lyckliga föräldrar till egna barn men hade inte en levande kontakt med Kyrkan i vilken de gifte sig. I ett annat fall har en gift kvinna sagt mig att den kärleksfulla livsgemenskapen upphört, men att de förblir gifta och har barnbarn. Båda makarna har hela tiden kontakt med Kyrkan i vilken de gifte sig för länge sedan.  De vill inte säga att de har ett lyckligt äktenskap.

Undervisning och samtal

När man förbereder förlovade par till äktenskapet genom att leda dem i deras inbördes samtal och genom undervisning om äktenskapets natur, händer det att paret efter en tid frågar om jag ”tror på dem som par”. En sådan ödmjuk fråga är tecken på att paret under förberedelsetiden insett hur omvälvande och utvecklande det äktenskapliga livet måste vara, och att de också frågar sig om de verkligen är mogna till ett så stort beslut och ett så ansvarsfullt val av person att leva med hela livet.

En sådan fråga är också tecken på stort förtroende för Kyrkan som undervisar, välsignar och styrker med de övriga sakramenten och kanske ibland genom rådgivning utanför biktens sakrament. Ett sådant förtroende måste Kyrkan ta på stort allvar. 

Jag ”tror på dem som par”

Det finns olika omständigheter som gör det möjligt att ha en uppfattning om parets möjlighet till ett lyckligt äktenskap. Svårigheten är bara att sätta fingret på vad det är i relationen mellan de två som kan få en utomstående att ”tro på dem som par”, eller inte. 

Det gemensamma för alla par som beslutat sig för giftermål är att de alltid instämmer i vad Kyrkan lär om kravet på trohet och kärlek under alla normala livsomständigheter, alltså i framgång och motgång, hälsa och sjukdom. De instämmer mycket hjärtligt i att de som par är medarbetare med Gud i en ny familjebildning.

Om det här finns ett problem ligger det i att det är tankar och känslor man diskuterar, inte erfarenhet. Den vanliga frågan ”vilken sorts familj vill ni ha när ni är 60 år”, brukar besvaras på ett klart föräktenskapligt sätt med tanke på yrke, inkomster och boende. Jag brukar lugna parens naturliga oro och säga att det första barnet ger en erfarenhet de aldrig haft och som förändrar sättet att tänka och planera. Frågan om familjens storlek ligger i era händer, brukar jag säga.

 Hur goda förutsättningarna än kan vara för ett par, hur överens paret än är i fråga om äktenskapets moral och hur högt man än värderar livsgemenskapen och familjens betydelse för samhället, är det ändå så att några par inte får lyckliga äktenskap men håller fast vid det eller ger upp och separerar med allt det innebär i förhållande till barnen, om makarna fått barn.

Samsynen och den goda viljan till ett lyckligt äktenskap är i praktiken ingen garanti. Visserligen är det sant att erfarenheterna fördjupar relationen och att kärleken växer sig starkare. Talesättet finns ju: ”Det finns de som gifter sig av kärlek och de som älskar varandra därför att de gift sig”. Motsatsen finns ju tyvärr också. Det finns de som gifter sig av kärlek men skiljer sig av hat till varandra. Ingenting är alltså garanterat – utom Guds nåd.

Sakramenten är oförstörbara

Vad man ska komma ihåg som kristen är att ett sakrament är ett initiativ från Gud. Alla sakrament är uttryck för gudomlig kärlek och ger nåd för livets alla behov. Sakramenten är alltså oförstörbara i sig.    

Men det finns något annat som är tecken på att paret är på rätt väg till ett lyckligt äktenskap. Något som ligger djupare än den kärleksfulla attraktionen och relationen, än den formella samsynen och den kristna ”pliktkänslan”, och det är vad jag skulle vilja kalla den från början givna samhörigheten. Man kan uppfatta den utifrån. Man kan se den lika tydligt i det yngre oerfarna paret som i det äldre erfarna gifta paret. 

Äktenskapets stora mysterium

Det är något ett par ofta inte ser själva men som en utomstående slås av, som en slags uppenbarelse, och det är denna djupare förening bortom alla tankar och bortom alla uppfattningar om sexualiteten, skönhet, åldrande och hälsa,  och det är samhörigheten. Den enkla, djupa och ödmjuka samhörigheten som förenar paret i livet skulle jag vilja kalla äktenskapets stora mysterium! Kristendomen är kärlekens religion, säger den store teologen Romano Guardini. Det är i Kristus de döpta gifta finner sitt sanna mänskliga väsen och samhörigheten som övervinner allt.

                                                                                                   diakon Göran Fäldt