Förändringar som inte förändrar Gud

Gud är den som är före början

Hela biosfären ser för det mänskliga ögat ut som ständigt förändringsbar. Hela kosmos ser på samma sätt ut som ett materiellt universum i förändring, i en allt snabbare expansion ju längre man kommer i tankarna från den första ”urknallen” – Big Bang.

Människan som sexuell varelse ser i detta tankeschema också ut som en könsföränderlig person med en därmed följande förändring av alla beteendemönster i ett nytt samhällsbyggande. Vi kan reproducera människor med manipulering i provrörstuber av hela det genetiska programmet. Vi kan, men utan rätt, avsluta påbörjade livscheman om vi anser dem ”överflödiga” eller för samhällsekonomiskt alltför resurskrävande.

Föränderlighet eller stabilitet – eller både ock.

Föränderligheten blir normal och genetisk stabilitet i biosfären undantaget. Föränderligheten uppfattas i tankarna som en överlevnadsförmåga i den globala miljöförändringen och en nödvändighet för det framtida livet, alltså egentligen något gott. 

Frågan är då om Gud också är föränderlig. Människan är ju skapad efter Guds avbild och lik Gud. Om människan genetiskt och anatomiskt, reproduktionssexuellt och intellektuellt självidentifierande, ensam och i förening med andra, utvecklas i ett materiellt kosmiskt förändringsskeende, måste det vara beroende av en förändring i Gud själv. Skapelsens Herre är då sin egen drivkraft för utveckling och naturlagsförändring.  

Friheten att tänka och tala

Kan vi tro det? Ja, var och en kan föreställa sig något liknande eller i alternativa visioner. Men finns det i Skriften, och med Skriften måste vi som kristna mena Guds ord till oss, i dagligt tal Bibeln, utryck för en sådan bild eller föreställning om Gud?

Nej, det gör det inte och den som påstår att det finns kommer inte att lyckas påvisa det i den Skrift som uppenbarar Sanningen och som för oss är Vishetens källa. 

I själva verket talar Skriften, och de skrifttolkande äldsta fäderna, om Guds oföränderlighet. Ju mer människan vill hävda föränderlighetens princip, ju mer hävdar Skriften, och den patristiska traditionen, att Gud alltid är, och skall vara, densamme och oföränderligt treenig, Fader, Son och Helig Ande.

Gud förblir densamme

Gud är densamme innan Han skapar andarna, keruberna och seraferna, dag och natt, vatten och jord, levande växter och djur, människor i sexuell olikhet, män och kvinnor. I den nya Skapelsen, efter den Yttersta Domen, förblir Gud densamme.

Det betyder för oss att det vi ser som förändringar i vår syn på biosfären och kosmos inte är tecken på förändringar i Gud och därför inte heller kan betyda förändringar i naturlagen och i kosmos.

Allt är Skapelse och förutbestämt till sin form och sin inbyggda meningsfullhet.

Den Gud vi tror på och bekänner är evig och evigt densamme. Med allt Gud uppenbarat för oss genom sitt Ord och sitt människoblivande i Sonen, kan vi vara övertygade om Guds eviga existens och oföränderliga gudomliga natur.

Den fria viljan

Vår fria vilja ger oss möjligheten och rätten som Guds skapade varelser att alltid bejaka tron på Guds eviga natur och bejaka vår egen natur. Det innesluter oss i Skapelsens ordning. Vår fria vilja ger oss också möjligheten, men inte rätten, att förkasta tron på Guds evighet. Vi väljer då att stå utanför Skapelsens ordning och lita på vår egen. Det är det hedniska credot: jag litar på min egen kraft, inte någon annans.

                                                                                                                 diakon Göran Fäldt