Familjeåret i det globala perspektivet
Dikasteriet för lekmännen, livet och familjen inom den Heliga Stolen, kommer att göra en inventering av erfarenheterna av äktenskap och familj på liknande sätt som skedde före Familjesynoderna 2014 och 2015.
Biskopskonferenserna och de större internationella katolska institutionerna kommer att rapportera in sina observationer och synpunkter för att ingå i ett globalt dokument till avslutningen av Familjeåret i Rom i juni 2022. Vilka möjligheter har det att rädda familjerna som utsätts för stora påfrestningar?
Kyrkans lära
Kyrkans lära om äktenskapet som sakrament och familjen är en kontinuerlig lära i etik och moral, det vill säga i princip densamma oavsett tidsperiod och kultur. Det som gör den principiellt enhetlig och bindande för de troende har sin grund i skapelseordningen och människans av Gud givna natur.
Det som gör att man inte alltid förmår uppskatta visheten i Skaparens plan för människan och människosläktet är att det kristna samvetet inte formas i tid av sanningen i läran. Kyrkan har här ett stort ansvar men Kyrkan är också förföljd och läran relativiserad. Om inte Kyrkan står upp för sanningen i moralen, är slaget om människan förlorat!
Subjektiva värderingar
Det leder till stora mänskliga och sociala problem vars lösning inte bygger på gudomlig ordning utan på subjektiva värderingar i kontakt med ideologier av annan art än de som kan förenas med den kristna äktenskapsmoralen.
Det som blir ständigt aktuellt är frågor som gäller den naturliga familjeplaneringen (NFP), den artificiella barnbegränsningen (preventivmedlen) och den artificiella prokreationen (IVF) i de många fallen av ofrivillig barnlöshet (infertilitet) och till slut, dödandet av det spirande mänskliga livet hos modern under graviditeterna (aborterna).
Som ett resultat av barnbegränsningsmetoderna har hela världen fått se en dramatisk tillbakagång i befolkningsutvecklingen.
Vilken familj vill de nygifta ha när de är 65?
Det är inte längre överbefolkningsproblemet som är kännetecknet på de politiska riktlinjerna utan insikten om att världsbefolkningen kommer att minska dramatiskt med nya svårigheter för samhällena att försörja befolkningarna (den åldrande befolkningen ökar, livslängden ökar, födelsetalen faller, ungdomsbefolkningen minskar, migrationsvågorna blir ofrånkomliga och skilsmässorna ökar).
S:t Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae 1968 har länge visat sig vara profetisk, bland annat när det gäller det politiska övertagandet av familjernas kallelse och ansvar: ”Vi vänder oss till ländernas regeringar, som framför allt bär ansvaret för skyddet av det gemensamma bästa och som i hög grad kan bidra till att bevara de goda sederna. Låt aldrig era folks goda seder bli undergrävda. Förhindra helt och hållet att genom lagstiftning sådana sedvänjor uppstår i familjen, som är statens urcell, vilka står i motsättning till den naturliga och gudomliga rätten” (HV, 23).
Möjligheten till artificiell begränsning av sexualitetens mening visar sig sedan länge inte göra kvinnor och män lyckligare och samhällena mer rättvisa och jämlika, snarare tvärtom.
Nya problem uppstår på grund av det som ansetts vara självklara förbättringar av familjernas villkor. I Ryssland, säger ortodoxa kristna, gör man årligen 500 000 så kallade kemiska aborter samtidigt som antalet kvinnor som ångrar den ”bekväma men inte ofarliga kemiska aborten” ökar och önskar att de aldrig genomgått den.
Denna nya väl dokumenterade utveckling visar på att den kristna sanningen om livets helighet och respekten för mannen och kvinnan som sexuella varelser och frukten av deras kärlek, barnen, är en verklighet som inte får bestämmas ovanifrån av statlig familjepolitik som saknar tron på Gud. Sanningen kräver alltid ödmjukhet. En ateistisk stat kan inte vara ödmjuk. Den bestämmer själv allt och inga andra uppfattningar har värde.
Det är genom Sanningen vi ska kunna bli räddade, säger Jesus. Sanningen och ödmjukheten följs alltid åt.
diakon Göran Fäldt
