årgång C

​​​​​​​Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Han ber ständigt för den. Brevet skall berätta om de faror som hotar. Paulus påminner om att de har räddats ur mörkrets välde och förts in i ljuset, den älskade Sonens rike. För att insikten skall bestå måste den växa till, annars krymper den. ”Status quo” finns inte. Den som inte går framåt i ”kunskapen om Gud”, förlorar den kunskap han har. Tillväxten sker dels genom växande kun­skap, dels genom ”alla slags goda gärningar”. Det ena befrämjar och samverkar med det andra.

​​​​​​​Paulus tackar Gud för vad som hänt i Kolossai i Mindre Asien. Människorna där har fått del av tron på Kristus, de lever i kärleken och i hoppet. De har ”hört sanningens ord, evangeliet, som har nått fram till dem liksom det bär frukt och växer till i hela världen”. Det är inte vilken religion som helst, inte andlighet i största allmänhet. Längre fram i brevet skall aposteln tala om den gudomliga ”fullhet” som bor i Kristus och som skall ”försona allt”. Anspråken är enorma, ”sanningens ord…”. Vad bygger anspråken på?

​​​​​​​Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till Kyrkans förfogande. Med Paulus kunde han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”. Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktar­na/spa­nar­na hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett "högt ställe", så att de kunde se.

​​​​​​​Under både söndags- och vardagsmässorna till kyr­koårets slut lyssnar vi till Lukas evangelium. Idag talar Jesus i sin hemstad Nasaret, i synago­gan. Lukas beskriver därmed programmatiskt villkoren för att lyssna till Guds och Jesu ord. Den första reaktionen var fascination över "de ljuvliga ord som utgick ur hans mun". Men reaktionen går snart över. De menar sig re­dan känna igen honom som "Josefs son". De tror sig redan ve­ta vem han är. De kräver tecken och bevis. De tar anstöt i stället för att lyssna och tro.

Den märkliga ödmjukheten. Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur övervinner hon sina inre och yttre fiender? Hur når hon målet? Svaret på alla dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. Vi hörde det ur Jesu mun: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. För de första kristna var den öd­mjuke Kristus det sto­ra föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått att öd­mjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att öd­mjuk­­het är vägen till liv.

​​​​​​​Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Men den känslan bedrar. Han hänvisar till sin her­res förmenta stränghet, men det blir en ursäkt för att skyla över lättja, feghet och avundsjuka. Hans herre kal­­lar honom "en slö och dålig tjäna­re". Rädsla är en usel vägledare. Den får stöd av en ogrundad ideologi om verkligheten, tanken att alla måste vara lika och ha samma gåvor.

​​​​​​​”Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga.” Aposteln talar i första hand om kroppen, den egna och bro­derns/systerns. Kroppen är inte något likgiltigt eller utan värde, som den var för gnos­tikerna, då och nu. Eftersom den var av så ringa värde kunde man göra med den hur och vad som helst. I praktiken sammanföll det med hedningarnas hållning, som lät kroppen styras av ”lidelser och begär”.

​​​​​​​Johannes Döparens martyrium uppfattas lätt som obehagligt och pin­samt. Hero­dias har inte glömt vad Johannes sagt om hennes otillåtna äkten­skap med Herodes. Hans feghet gör honom till hennes medbrottsling. Hämndlystnad styr hennes handlande. Det är profetens öde. Elia förföljdes av drottning Isebel. Profeten Jeremia klagar, men är gjord till "en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot dess präster och mot folket i allmänhet".