Kortpredikan 5 september 2019

Kol 1:9-14; Ps 98:1-6; Luk 5:1-11

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Han ber ständigt för den. Brevet skall berätta om de faror som hotar.

Paulus påminner om att de har räddats ur mörkrets välde och förts in i ljuset, den älskade Sonens rike. För att insikten skall bestå måste den växa till, annars krymper den. ”Status quo” finns inte. Den som inte går framåt i ”kunskapen om Gud”, förlorar den kunskap han har.   

Tillväxten sker dels genom växande kun­skap, dels genom ”alla slags goda gärningar”. Det ena befrämjar och samverkar med det andra.  

Samma mönster ser vi när Jesus tar apostlarna i sin tjänst.

Först en uppmaning: "ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där". Petrus lyder i tro och lydnaden resulterar i en enorm fångs­t. Pet­rus faller ner i förskräckelse - "Lämna mig, Herre, jag är en syndare". Därefter får han uppdraget att "fånga människor". Han läm­nar allt och följer honom.

Efter uppståndelsen sker detsamma, men nu med större insikt. Petrus känner sig själv och sina förbehåll bätt­re, men framför allt känner han sin Herre bättre.

Fortsättningen bygger på och fördjupar upptakten. Insikten om det totala beroendet och om Herrens kärlek.

På tolfte steget i ödmjukhetskapitlet (Benedictus Regel) säger brodern: ”Herre, jag är icke värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”.

Det är när denna insikt landar på nytt och allt djupare, det är då den första kärleken får nytt liv och växer till.

Brodern får del av ”den ”fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”.

Gud "räddar oss ur mörkrets välde och för oss in i sin älskade Sons rike".

                                                                                          pater Ingmar Svanteson