Kortpredikan 2 september 2019

1 Thess 4:13-17; Ps 96:1,3-5,1-13; Luk 4:16-30

Under både söndags- och vardagsmässorna till kyr­koårets slut lyssnar vi till Lukas evangelium.

Idag talar Jesus i sin hemstad Nasaret, i synago­gan. Lukas beskriver därmed programmatiskt villkoren för att lyssna till Guds och Jesu ord.

Den första reaktionen var fascination över "de ljuvliga ord som utgick ur hans mun".

Men reaktionen går snart över. De menar sig re­dan känna igen honom som "Josefs son". De tror sig redan ve­ta vem han är. De kräver tecken och bevis. De tar anstöt i stället för att lyssna och tro.

Människoblivandets anstötlighet. Kan den som de sett växa upp mitt ibland dem vara något mera än ”Josefs son”?  

Mönstret finns redan i Gamla Förbundet. Änkan i Sa­refat hade mättats och syriern Naaman hade botats, medan de flesta i Israel förblev utan hjälp.

Ursinnet som väcks bekräftar Jesu ord. 

Varje dag och varje gång vi lyssnar till Guds ord ställer oss inför detta val. Det är lätt att mena sig redan vet vad den kanske kända texten säger. Liksom invånarna i Nasaret menade sig redan veta vem Jesus var.   

Men texten och orden är Guds levande och livgivande ord. 

Varje dag måste vi resa oss ur sömnen, säger Be­nedictus i prologen: "Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan".

Den som blir helt och hållet öra får ”för alltid vara hos honom”.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson