Kortpredikan 3 september 2019, S. Gregorius den store, påve och kyrkolärare

2 Kor 4:1-2,5-7; Ps 96:1-3,7-8a,10; Luk 22:24-30

Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till Kyrkans förfogande. Med Paulus kunde han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”.

Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktar­na/spa­nar­na hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett "högt ställe", så att de kunde se.

Detta ”höga ställe" skulle, enligt Gregorius, vara herdens eget liv. Han skulle vara ett moraliskt och andli­gt före­döme för hjorden. Denna jäm­förelse gör Gregorius förlägen, när han tän­ker på sina egna försumlig­he­ter.

Då får han hjälp av att Paulus liknade sig vid ett lerkärl, något bräckligt och svagt. Men däri ser han en djupare mening. Den andliga kraften skall vara Guds och inte komma från honom själv. Däremot får det inte bli ett försvar för att ”legitimera” svagheten.

Herden, och egentligen varje troende, placeras mitt emellan ”förtvivlan” och ”förmätenhet”. Svagheten frestar till förtvivlan och uppgivenhet. Styr­kan frestar till förmätenhet och högmod.

Gregorius ser däri Guds vidunderliga vishet. ”Genom att Anden drar oss vidare och köttet håller oss tillbaka hålls själen i en måttfull jämvikt mel­lan det för höga och det för låga”.

För att människan både skall skynda vidare och ändå förbli ödmjuk.

                                                                                      pater Ingmar Svanteson