predikningar

”För mig är livet Kristus och döden en vinning.” Paulus skriver från fängelset till sin älskade församling i Filippi. Han vittnar frimodigt. Döden har förlorat sin udd och sitt hot. Dö­den är i stäl­let vägen för att till fullo få ”vara hos Kris­tus. Det vore ju det allra bäs­ta”. Samtidigt har han sitt uppdrag, att ”hjälpa de troende till framsteg och glädje i tron”. Därför slits han åt båda hål­len. Kärleken tving­ar honom att fullgöra sin tjänst. Det ger honom till och med en ”vinst”.

”Häm­ta styr­ka hos Herren, av hans oerhörda kraft.” Det är som om Paulus kände vår svaghet och frestelsen till uppgiven­het. Ock­så den vacklande viljan. Jesus själv suckar: ”Hur ofta har jag inte velat samla er… men ni ville in­te”. Därför säger hans apostel: ”Häm­ta styr­ka hos Herren, av hans oerhör­da kraft”. Det är dåraktigt att försöka strida utan vapen. Paulus erbjuder en komplett stridsrustning för en ro­mersk soldat.

”Var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja.” Det gäller både barn och föräldrar, både underordnade och dem som är satta att leda. Barnen uppmanas av aposteln att lyda sina föräldrar. Samtidigt uppmanas fä­derna att ”inte reta upp sina barn”. Föräldrarna är inte barnens herrar, utan deras vägledare. De skall ”fostra och vägleda dem efter Herrens vilja”.

I förstone tycks aposteln inte ifrågasätta sin tids syn på förhållan­det mellan man och kvinna i äktenskapet. Ändå sker något som förändrar och förnyar allt. Han uppmanar båda makarna att ”underordna sig varandra av vördnad för Kristus”. Han uppmanar mannen att älska sin hustru som Kristus har äls­kat kyrkan och utlämnat sig själv för henne. Det var ett nytt bud­skap i antiken. Det är här aposteln blir ivrig och vältalig. Apos­telns ord blir en surdeg som genomsyrar alltsammans.

Vem förstår denna liknelse? Vi har hört en av Jesu mera kända liknelser, den om farisén och tullindrivaren i templet. Spontant tar vi avstånd från farisén och sympatiserar med tullindrivaren. Farisén framstår som självgod när han räknar upp sina religiösa meriter, inte minst när han föraktfullt talar om tullindrivaren som står avsides. Tullindrivaren väcker vår sympati. Han gör sig åtmin­stone inte bättre än han är. Också Jesus tycks instämma i samma dom. – Men då kunde ju predikanten snabbt avsluta sin predikan och alla kunde gå hem be­kräf­tade av sitt eget go­da omdöme. Men brukar Jesus berätta en liknelse vars inne­börd är självklar?

”Var och en har fått just den nåd som Kristus har velat ge ho­nom”. Hela kroppen skall ”fogas samman och hållas ihop genom att alla le­der­na hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje sär­­­­­­skild del.” Det är Guds plan med den gemenskap vi själva till­hör och hans plan med hela kyrkan som är Kristi kropp. Lemmarna skall ”bli fullvuxna och nå en mog­nad som svarar mot Kristi fullhet”.

Paulus sitter inte och grubblar. Han vill falla på knä och förundras över den ofattbara gåva som Gud har givit honom och som gjort honom till apostel. Avsnittet avslutar de tre inledande kapit­len i Efesierbre­vet. Det har liturgisk prägel och slutar med ett ”Amen”. Aposteln söker olika uttryck för ”den outgrundliga rikedom som finns i Kris­tus”. Han manar läsarna att ”stå fasta och vara stadigt rotade i Kris­tus” så att de kan ”fatta bredden och läng­den och höj­den och dju­pet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kun­skap”.

Aposteln mediterar över ”den outgrundliga rikedom som finns i Kristus.” Denna rikedom, ”hemlighe­ten med Kris­tus”, har varit fördold i ti­digare släktled, men har nu uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter. Också hedningarna skall få del av denna ”rikedom”. Inte ens änglarna kände hela hemligheten. Enligt apos­teln är det Kyr­kan som uppenbarar hemligheten för ”härs­kar­na och mak­terna i him­larym­derna”.