predikningar

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, men grundade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några menar att de iriska munkarna räddade kristen­domen i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­­­­de folks invasio­ner – inte olikt vår egen tid. ”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.” Tålamod och uthållighet är oansenliga dygder – men avgörande. Ingen dygd har något värde utan att män­niskan håller ut i den. Li­vet liknar mera ett maratonlopp än ett sprinterlopp. Ofta beskrivs de fullkomliga som just tålmodiga.

Jungfrun och martyren Cecilia bevarade sitt hjärta odelat. Hon ha­de lovat Kristus trohet. Ingen­ makt i världen kunde hin­d­ra hen­ne att förbli i den kärleken, trots att det kosta­de henne det fysiska livet. Även om det historiska underlaget för hennes martyrium är svagt, väckte berät­telsen gensvar i de troende. På 400-talet bygg­des en basilika i Rom till hennes minne. När hennes kista öpp­nades långt senare (år 1599) skall kroppen ha varit oförstörd.

Må ditt rike komma. År 1925 instiftades den högtid vi firar idag, Kristus Konungens Dag. Påven Pius XI ville vi­sa på ett alternativ till totalitarism, ateism och sekularisering, som var på fram­marsch. Utan Kristus har världen var­ken rikt­ning, mål eller bestånd. Häromdagen hörde jag någon säga: Det är som om vår väster­länd­ska kul­tur har förlorat sin kärna. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla Is­raels tolv stammar i ett rike. I and­ra läsning­en ur Kolosserbrevet hörde vi en av bibelns mest hisnande be­skriv­ning­ar av vem Kristus är.

Mechthild av Magdeburg, tysk mystiker på 1200-talet, inträdde som 60-årig i klostret i Helfta, där hon delade liturgins och Skriftens värld med bland annat Ger­t­­rud den stora. När den heliga Mechthild tyngs ner av svaghet och kla­gan får hon i en vision se två kalkar, den ena fylld med lidan­dets rö­da, den andra med trös­tens vita vin. Det vita vinet är det ädlare, sä­ger Herren, ”men mest välsignade är de som dricker båda: det vita och det röda”.

Lukas placerar liknelsen om de tio punden alldeles före intåget i Jerusalem. Otåliga anhängare trodde att Guds rike skulle komma ”re­dan nu”. Liknelsens man ”av hög börd”, som reste bort för att få kungavärdighet, kan vara en antydan om Herodes den Stores son Archelaos, som år 4 f.Kr. hade rest till Rom för att av kejsaren få makten över Judéen. Men liknelsens bud­skap är riktat till dem som fått uppdraget att förvalta Guds rikes hemlig­heter, både her­dar och troende.

Breven i Uppenbarelsebokens inledning är riktade till församling­ar i Mindre Asien, men kunde lika väl riktas till församlingar idag. En församling tycks ha fångats av ljumhet och liknöjdhet. De tidiga mun­­karna kal­lade det acedia, leda. Johannes varnar med kusligt allvar. Det är bättre att vara ”kall eller varm”. De likgiltiga kristna går det illa. Men Johannes skriver av kär­lek. ”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar.”