predikningar

Paulus kan inte ha varit lätt att höra för en hängiven jude. Aposteln räk­nar upp alla sina judiska meriter, men kallar allt en ”förlust” jämfört med ”kun­skapen om Kristus Je­sus”. De måste ha uppfattat jämförelsen som ett för­räderi. Det är samma förargade reaktion från fariséer och skriftlärda när Jesus umgås med tullindrivare och syndare. Jesus besvarar reaktionen med liknelserna i Lukas femtonde ka­pi­tel. De laglydiga förargar sig, men äng­­larna i himlen gläder sig över varje syn­dare som omvänder sig.

Tron på de heligas gemenskap, communio sanctorum, lyser fram på Alla Själars dag. Påskens ljus, som lyser i kyrkan denna dag, vittnar om gemen­ska­pen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Andra Vatikan­konciliet ägnade den­na ge­men­skap ett särskilt kapitel. Helgonen i den himmelska kyrkan, som vi fira­de i går, de som redan har del i fullheten av det­ta ljus, de stöder oss när vi ber om deras för­bön. Vi gör det varje gång vi firar eukaristi.

Den helige Bernhard av Clairvaux påminner i en predikan om att helgonen inte behöver vå­ra hedersbetygelser. Att vi vördar deras minne lägger ingenting till deras ära. Att vi vör­dar deras minne ligger i vårt eget intresse, inte i deras. Han grips av en tvåfaldig längtan när han ser den stora ska­ran.

Sök och ni skall finna. Igår vred vi klockan en timme bakåt. Vi fick en timme extra, som vi förlorar igen när vi återgår till sommartid. Så kan vi männi­skor ordna vår klocktid. Ibland öns­kar vi att vis­sa tider i våra liv verkligen för­svann. Vem vill inte ha vissa saker ogjor­da eller vissa ord osagda? Men det är inte li­ka lätt ordnat. Kan det onda göras ogjort eller åtmin­sto­ne förlora sin för­lamande kraft? – Vi får berättelsen om Sackaios som hjälp. Evange­lis­ten Lukas kan konsten att berätta.