Kortpredikan 29 juli 2023, S. Olav, konung och martyr, Norges skyddspatron
2 Mos 24: 3-8; Ps 50: 1-2, 5-6, 14-15; Matt 13: 24-30
På Sinaiberget får Mose de tio budorden. Han läser dem för folket och folket säger: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra.”
Så frambärs ett offer, och blodet från offerdjuren stänks på folket som en bekräftelse av förbundet. Ordet förmedlas och tas emot och beseglas genom blod.
Kyrkan har känt igen detta som ett mönster för sin viktigaste gudstjänst, den heliga eukaristin. Först lyssnar vi till ordet, och så firas det nya förbundets offer, åminnelsen av hans död, genom hans blod: ”Tag och drick härav alla, ty detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod”.
Den helige Olav var kung och krigare, men när han stupat vid Stiklastad år 1030 uppfattades han snart som martyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgäves.
Inget annat helgon, förutom Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, dit hans kropp fördes, blev Nordens främsta vallfartsort, men vi har S:t Olofs kyrka inte långt härifrån.
Kung Olav deltog lugnt i mässan före slaget. Mässan med ”det nya och eviga förbundets blod”. Med honom skedde det som folket sade redan vid Sinaiberget: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra.”
Vi instämmer i detta genom vårt Amen i den eukaristiska bönen och vid den heliga kommunionen.
pater Ingmar Svanteson
