predikningar

Till dem som frågar hur många det är som blir räddade säger Je­sus: ”Kämpa för att kom­ma in genom den trånga porten”. Till de teologer som antyder att alla till slut blir räddade säger han: ”Många skall försöka ta sig in (genom den trånga porten) men inte lyckas”. Till sådana som till och med har ”ätit och druckit med ho­nom” kom­­mer han att säga: ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare”.

”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Vi påminns om det varje dag. Allt levande har fångats i livets motsats. Aposteln kal­lar det ”slaveri under förgängelsen”. Människan, den medvetna och reflekter­ande varelsen bland allt levande, frågar sig varför hon fick livet, när det slutar i förgängelse och död. Aposteln vittnar om något som ersätter denna tomhet. Det är inte fullbordat. Han kallar det ett hopp och talar om ”föd­slo­våndor”. Nå­got hoppfullt är på väg att födas fram.

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten. Kristi verk är genom Anden fullbordat, också i Kyr­kan och i den troende.  De är inte längre slavar. ”Ni har fått en an­de som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” I den heliga eukaristin säger prästen: ”På Frälsarens befallning och vägledda av hans gudomliga undervisning vågar vi säga: ”Fader vår…”.

Början, fortsättningen och målet. Ibland säger en händelse mer än en hel bok. Vi har just hört evangelisten Markus berätta en sådan hän­delse. Den blinde Bartimaios sitter utanför stadsporten i Jeriko och tigger. Platsen är stra­te­giskt vald. Mycket folk kommer och går. En dag får Bartimaios höra att Jesus är på väg förbi. Han mås­te ha hört talas om honom tidigare. Det han hört hade sått ett första frö i honom av både tro och hopp.

Det åttonde ka­pitlet i Romarbrevet är dess teologiska höjdpunkt. Paulus in­leder med en proklamation: ”Det blir ingen fällande dom för dem som tillhör Kris­tus Jesus.” Den nöd och oförmåga som aposteln vittnade om i sjunde kapitlet får nu sitt svar: ”Det som lagen inte kunde göra, ef­ter­som den kom till kor­ta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.” Gud gjorde det i Kristus, genom hans död och uppståndelse, historiens och universums vänd­punkt. Detta Kristi verk implanteras i männi­skan genom den helige Ande. Det köttsliga sinnelaget viker undan för dem som lever i Anden.

”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” Paulus är på väg till den insikten, trots att det börjar med en plåg­sam erfarenhet. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag in­te vill, det gör jag.” Det är inte svårt att känna igen sig, antingen man är ny­börjare eller erfaren. Det gäller att höra vad aposteln säger. Hans erfarenhet betyder inte total maktlös­het. Med sitt förnuft kan han se och avgöra ”vad som är rätt”, som Jesus sä­­ger.

Ibland kan vi ana att det i grunden finns bara två vägar att följa i livet, rättfärdighetens eller orättfärdighe­tens. Psaltarens första psalm skiljer mellan gudlösa och rättfär­diga. Alla människor går antingen på den ena vägen eller på den an­d­ra. Vid den slutliga domen finns det bara får eller getter, välsig­na­de eller fördömda.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet undervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införd i”. Den döpte har valt att använda sina ”lemmar” som redskap för det nya livet, ”för rättfärdigheten”.