Predikan 23 söndagen under året 2022

Vish 9:13–18; Ps 90:3–6, 12–14, 17 (R. 1); Filem v. 9b–10, 12–17; Luk 14:25–33

Kära systrar och bröder!

Älska Kristus högre än allt!

Vi har samlats för att möta Gud här idag. Men …det är egentligen Jesus som samlar oss.  Han vill skänka oss det eviga livet i sitt levande Ord och genom sin frälsande närvaro i Eukaristin. Genom att följa Jesus liknar vi på något sätt folket som följde honom på den tiden.

”Stora skaror gick tillsammans med Jesus” – börjar dagens evangelium – ”och han vände sig om och sade till dem: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge.”  

Hur skall man förstå dessa märkliga ord? Skall vi verkligen hata våra föräldrar, våra nära och kära och till och med våra egna liv? Lukas vill framhäva hur radikal Jesus var – allt eller inget! Herren måste ha menat, och han menar säkert något helt annat. Jesus sa ju också detta:

”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.” (Matt 22:37-40)

Ja, Gud gav oss kärlekens bud, inte hatets bud! Ordet ”hata” betyder här att ta avstånd, att distansera sig. 

När vi jämför dagens evangelium med texten enligt Matteus (10:37-38) får vi en tydligare bild på det som Jesus talar om: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.”

Nu kan vi bättre förstå att Jesus inte talar om hatet, utan om kärleken. Jesu budskap är att älska Gud framför alla andra och framför allt annat. Ingen och inget skall ta Guds plats. Gud vill, genom sin nåd och äkta sanna kärlek leda oss i och till glädjens ljus. Vi skall inte hata varandra, inte heller hata oss själva.

När Jesus talar om att ”hata” eller att ”förneka” är det inte destruktivt, tvärtom! Förra söndagen hörde vi ju om upphöjelsen som följd av när man själv förödmjukar sig genom att lämna en hedrande plats för de andra, inte för sig själv.

Gud är kärleken. Han är inte hatets eller förnedringens källa, utan livets och glädjens. Han tröstar oss och ger oss nåd även då vi inte förtjänar den. Han hjälper oss med allt som tynger oss. Guds Son kom just för att rädda oss, oss som är syndare.

”Stora skaror gick tillsammans med Jesus…” Det fanns många som följde Jesus av flera olika skäl. Några fick äta sig mätta när de var hungriga; andra hoppades på att bli botade från sina sjukdomar; ännu andra ville lyssna på Jesu ord, även om det enbart var av nyfikenhet på denne radikale kringvandrande profet – Jesus talade ju med makt till skillnad från de skriftlärda.

Vi, liksom dessa människor då, följer också Jesus. Och var och en vet varför han eller hon följer Jesus, åtminstone varför vi kom hit till honom idag. Jesus vänder sig till oss alla. Han ser i oss alla sina lärjungar. Vi är fria att svara ja eller nej på Jesus kallelse; följ mig! Vi kan lära oss den rena kärleken av Jesus, och vinna den äkta lyckan. Ja, en lycka som består. 

Att vara Jesu lärjunge innebär att helhjärtat följa honom. Det kan vara tungt, svårt och skavigt ibland. Därför talar Jesus om att vi skall vara redo att bära vårt kors. Detta betonade Jesus med märkliga provocerande ord om ”hatet” vilka egentligen innebär den allra högsta graden och nivån av kärlek.

Jesus nämnde också två övriga steg för att nå lyckan. Det andra nödvändiga steget är:  ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.” Och det tredje är: ” (…) ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger.”

 Kärleken, korset och friheten – dessa är de tre viktiga stegen för att följa Jesus Kristus. Jesus förväntar sig av oss, kärleken som över alla och allt annat, prioriterar Gud; Herren själv ger oss exemplet att bära korset – att i alla motgångar vara trogen Gud intill slutet. Herren lär oss sådan frihet som låter oss vara lugna tack vare tillit till Guds försyn. Detta är Jesu förslag för att bli och vara lycklig. Detta är något stort och dyrbart som kan jämföras med att ”bygga ett torn” eller att ”dra ut i fält”.  Om man ”räknar” (v. 28) och ”överväger” fel kan man förlora allt. Vad vågar vi riskera? 

”De dödligas tankar är otillräckliga, våra beräkningar är inte att lita på.” – står det i Vishetsboken. Sann vishet är alltid en gåva från Gud. Sokrates, den grekiske filosofen, sa ca 400 år före Kristus de kända orden: ”Jag vet att jag inget vet.”

Vi liknar alla ”morgonsömnen” som sveps bort eller att vi ”förgås som gräset” – som det står i dagens liturgiska Psaltarpsalm. Ingen klarar sig alltså utan Guds stöd.  Vi uppmuntras till ödmjuk bön om Guds nåd: ”Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.”

Den helige Franciskus´ av Assisi inspirerades av samma glada budskap. Han själv avstod från allt för att bli Kristuslik. Han satte ingen, eller något annat, över Gud själv. Må helgonets egna ord ur hans Brev till hela Orden rikta oss till Gud, så att vi får det ljus som behövs, så att vi blir Jesu lärjungar:

”Allsmäktige, evige, rättfärdige och barmhärtige Gud, ge oss eländiga människor att för din skull göra det vi vet att du vill, och att alltid vilja det som behagar dig, så att vi i vårt inre renade, upplysta och tända genom den helige Andes eld kan följa i fotspåren av din älskade Son, vår Herre Jesus Kristus, och endast genom din nåd når fram till Dig, allra Högste, som i fullkomlig trefaldighet och odelbar enhet lever och råder och äras, Gud allsmäktig, i evigheters evighet.

Amen.

Pater Rafał Zarzycki, gråbroder (OFMConv)