predikningar

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfreda­gen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten målar konturerna till en tjäna­re med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folk­slagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Vi går in i stilla veckan. Den kallas också stora veckan. Den innehåller allt, både det lägsta och det högsta i människans liv. Jesus rider in till sitt lidande. Ändå blir det ett trium­feran­de intåg. Folket stämmer upp den mes­sianska kungs­sång­en ur Psaltaren 118. Intå­get före­gri­per hans seger och påskens triumf. I mässan skall vi höra hur intåget blev en väg till lidande och kor­s. Låt oss be om öppnade ögon så att vi ser hans seger över mörk­ret.

Kajafas ”talar inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka sin gudomliga plan. Och inte bara uttrycka. Kajafas blir red­ska­pet för att planen genomförs. ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus skall kalla det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

Den sagolika berättelsen om de tre männen i den brinnande ugnen be­kräftar sin sanning i den långa raden av heliga i både Gamla och Nya Förbundet. Vår tids martyrer bekräftar samma sanning. De tre män­nen åläggs att tillbe den av­gud som Nebu­kadnessar hade låtit stäl­la upp. Med stort mod bekände de sanningen: ”Om Gud vill så kan han rädda oss och om han inte vill så dyrkar vi ändå inte dina avgu­dar”.

Guds folk knotar under vandringen. Gång på gång. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att inte bara klaga, utan också knota. Att klaga är över sin nöd är ingen synd, psaltaren är full av klagan, men knotande har passerat en gräns. Den som knotar ber inte (längre). Den som knotar har vänt sig mot Gud och därmed från honom. Det står att fol­ket ta­lade ”mot Gud och mot Mo­­­­­se”. Där­för får det så allvarliga följder, giftiga och dödliga orm­bett.