predikningar

”Gud är kärlek.” Kärleken börjar inte hos människan. Den har sin källa hos Gud. Män­ni­skan har Gud att tacka för sin existens. Han ville henne för att han äls­kade henne. Han älskar henne för att han är kärlek. Vi vet hur människans förråd att älska är begränsat. Men Gud fortsätter att älska henne. Vi ser det i Jesu medlidande med de hungran­de, med dem som är som får utan herde.

”Du som led­de de vise män­nen, led också oss.” Evangeliet på Trettonde dag jul är älskat och mångbesjunget. ”Stjärnan från Betlehem le­der ej bort, men hem…”. Ur berät­telsen har det vuxit fram en flora av sånger och dikter, bilder och sedvänjor, som gett händel­sen en alltmer sago­liknande karaktär. De vise män­nen har blivit tre kungar, klädda i lysande kläder, ofta som representanter för alla de då kän­da kon­ti­nen­terna.

”Vi har gått över från döden till livet.” Genom att älska sina bröder går de troende över från dö­den till livet. Kain, som slog ihjäl sin broder, ställde sig på dödens sida. Men döden börjar redan i brist på kärlek. ”Den som inte älskar är kvar i dö­den.” Den som hatar tuggar i sig dödligt gift. Vägen ut ur ”döden” beskrivs redan i första kapitlet av Jo­han­nes evan­gelium. En budkavle går från den ene till den an­d­­re. ”Vi har funnit ho­nom. Följ med och se.” – Ett kon­centrat av kyrkans mission genom ti­den och rummet.

Johannes Döparens ord om Jesus som Guds lamm får två av hans lärjung­ar att följa efter Jesus. Han frågar dem ”vad de vill” och får som svar en mot­frå­ga: ”Var bor du?” Jesu svar är en kal­lelse: ”Följ med och se”. De två måste ha hört och sett mycket den dagen. ”Sent på efter­middagen” träffar en av de två, Andre­as, sin bror, Petrus. Han be­­rättar att de har funnit Messias. Han tar med ho­nom till Jesus, som ”såg på Simon” och kallar honom genom att ge honom nam­net ”Kefas”, det betyder Petrus, klippan.

”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.

Föregripande företal. Stora litterära verk har ofta ett företal. Musikaliska storverk inleds med en ouvertyr. Av­sik­ten är både att väcka förväntan och att ge en försmak av det som skall följa. Benedictus regel har ett företal, både inbjudande och före­gri­p­ande, dessutom präglat av intensitet och skön­het. Men vilket fö­re­tal kan mäta sig med Jo­han­nesprolo­gen? Den både föregriper och sam­manfattar det evangelium som följer, skri­vet av ”den lärjunge som Jesus älskade” och som vid den sista måltiden vi­lade vid hans bröst.