predikan

Tron på de heligas gemenskap, communio sanctorum, lyser fram på Alla Själars dag. Påskens ljus, som lyser i kyrkan denna dag, vittnar om gemen­ska­pen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Andra Vatikan­konciliet ägnade den­na ge­men­skap ett särskilt kapitel. Helgonen i den himmelska kyrkan, som vi fira­de i går, de som redan har del i fullheten av det­ta ljus, de stöder oss när vi ber om deras för­bön. Vi gör det varje gång vi firar eukaristi.

Den helige Bernhard av Clairvaux påminner i en predikan om att helgonen inte behöver vå­ra hedersbetygelser. Att vi vördar deras minne lägger ingenting till deras ära. Att vi vör­dar deras minne ligger i vårt eget intresse, inte i deras. Han grips av en tvåfaldig längtan när han ser den stora ska­ran.

Sök och ni skall finna. Igår vred vi klockan en timme bakåt. Vi fick en timme extra, som vi förlorar igen när vi återgår till sommartid. Så kan vi männi­skor ordna vår klocktid. Ibland öns­kar vi att vis­sa tider i våra liv verkligen för­svann. Vem vill inte ha vissa saker ogjor­da eller vissa ord osagda? Men det är inte li­ka lätt ordnat. Kan det onda göras ogjort eller åtmin­sto­ne förlora sin för­lamande kraft? – Vi får berättelsen om Sackaios som hjälp. Evange­lis­ten Lukas kan konsten att berätta.

”För mig är livet Kristus och döden en vinning.” Paulus skriver från fängelset till sin älskade församling i Filippi. Han vittnar frimodigt. Döden har förlorat sin udd och sitt hot. Dö­den är i stäl­let vägen för att till fullo få ”vara hos Kris­tus. Det vore ju det allra bäs­ta”. Samtidigt har han sitt uppdrag, att ”hjälpa de troende till framsteg och glädje i tron”. Därför slits han åt båda hål­len. Kärleken tving­ar honom att fullgöra sin tjänst. Det ger honom till och med en ”vinst”.

”Häm­ta styr­ka hos Herren, av hans oerhörda kraft.” Det är som om Paulus kände vår svaghet och frestelsen till uppgiven­het. Ock­så den vacklande viljan. Jesus själv suckar: ”Hur ofta har jag inte velat samla er… men ni ville in­te”. Därför säger hans apostel: ”Häm­ta styr­ka hos Herren, av hans oerhör­da kraft”. Det är dåraktigt att försöka strida utan vapen. Paulus erbjuder en komplett stridsrustning för en ro­mersk soldat.

”Var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja.” Det gäller både barn och föräldrar, både underordnade och dem som är satta att leda. Barnen uppmanas av aposteln att lyda sina föräldrar. Samtidigt uppmanas fä­derna att ”inte reta upp sina barn”. Föräldrarna är inte barnens herrar, utan deras vägledare. De skall ”fostra och vägleda dem efter Herrens vilja”.

I förstone tycks aposteln inte ifrågasätta sin tids syn på förhållan­det mellan man och kvinna i äktenskapet. Ändå sker något som förändrar och förnyar allt. Han uppmanar båda makarna att ”underordna sig varandra av vördnad för Kristus”. Han uppmanar mannen att älska sin hustru som Kristus har äls­kat kyrkan och utlämnat sig själv för henne. Det var ett nytt bud­skap i antiken. Det är här aposteln blir ivrig och vältalig. Apos­telns ord blir en surdeg som genomsyrar alltsammans.

Vem förstår denna liknelse? Vi har hört en av Jesu mera kända liknelser, den om farisén och tullindrivaren i templet. Spontant tar vi avstånd från farisén och sympatiserar med tullindrivaren. Farisén framstår som självgod när han räknar upp sina religiösa meriter, inte minst när han föraktfullt talar om tullindrivaren som står avsides. Tullindrivaren väcker vår sympati. Han gör sig åtmin­stone inte bättre än han är. Också Jesus tycks instämma i samma dom. – Men då kunde ju predikanten snabbt avsluta sin predikan och alla kunde gå hem be­kräf­tade av sitt eget go­da omdöme. Men brukar Jesus berätta en liknelse vars inne­börd är självklar?