predikan

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta. Det är löftet till den som ”ger akt på” Herrens bud. Samma löfte skymtar i företalet till Benedictus regel: ”Vänd dig bort från det on­­da och gör det goda”. Texten fortsätter direkt: ”Sök friden och strä­va efter den”. Olika sidor av ett och sam­ma mynt.

Månen i sin fulla glans! Det var morgonens gåva denna dag. Det är också en bild för dagens högtid, Jungfru Marias Utkorelse och full­kom­liga Renhet. Redan Höga visan såg det: ”Vem är hon som träder fram som morgon­rod­na­den i sin uppgång, vacker som månen, utvald som solen?”

Den helige Ambrosius, biskop i Milano på 300-talet, var utbildad i konsten att tala. Som predikant och diktare ställde han sina gåvor i Kyrkans tjänst. Ambrosius säger att predikan och undervisning skall framföras med ”be­­hag­li­ga ord”, så att det är ”ljuvligt för folket att hö­ra, så att det villigt följer” her­dens röst. Gud lockar med ett utflöde av sin egen skönhet.

”Trösta, trösta mitt folk…”. Det är budskapet till de uppgivna judarna i den babylo­nis­ka fången­skapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kapitel 40-55, har kallats ”Trös­tens bok”.

Att växa i hoppet. När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Trädets historia är avslutad. Så hopplöst såg det ut för Israels folk när den siste kung­en av Davids ätt hade dött i babylonisk fångenskap på 500-talet f. Kr. Men profe­ten Jesaja ser läng­­re. Han säger: ”ett skott skall skjuta upp ur Ishais av­hugg­na stam”. Vi sjunger om det i julpsal­men: ”Det är en ros utsprungen av Da­vids rot och stam”. Tidi­gare sjöng man: ”av Jes­se rot och stam”.

Francisco Xavier var en av de första jesuiterna. Han nådde som mis­sionär till Indien, Moluc­ker­na, Japan och stod på tröskeln till Kina där han avled år 1552. I brev till sina bröder hemma i Europa frågar han varför de bekymrar sig mer om vetenskapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker? Hans brinnande iver smittade av sig på de barn han döpte. Han lär ha döpt tio­tusentals. Han fick var­ken tid att äta, be tidegärden eller sova. Så ivri­ga var barnen att lära sig om den tro de döpts till.

Profeten ser ut över historien. Han ser två slags stä­der. Den ena kallar han ”den höga staden”. Den är stolt och övermodig. Den andra är ”fast i sitt sinne”, men för­trös­tar på Herren. Den första staden slås ner i stoftet. Den andra staden be­reder sina med­borgare ”murar och värn”. I evangeliet, Bergspredikans avslutning, talar Jesus om det hus som rasar och det hus som består. Det gäller riken av alla slag, men också människans eget liv.

Aposteln Andreas har i traditionen räknats som den först kallade bland apostlarna. Han firas i närhet till den nya kyrkoårets början. Något nytt började genom det ord som kallade honom. Kristi ord ger inte bara infor­mation. Hans ord tränger in i hjärtat och för­vand­lar det. Men människan måste samverka med den nyskapande kraften. Hon kan avvisa ordet eller glömma det för annat. Gud gör inte våld på människans fri­het.

Det är i förstone förvånande att höra detta jublande evangelium i adventstiden. Vi förväntar oss kärva texter om vaksamhet eller skrämman­de apokalyptiska framtidsscenarier. Här hör vi Jesus jubla genom den helige Anden. Det är kanske det ”största” som Jesus säger om sig själv i de synoptiska evan­gelierna. ”Ingen vet vem Fadern är, ingen utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” Som om det redan var pingst.