predikan

Kära medkristna, När vi idag den 14 augusti i denna församling firar prästen och martyren S:t Maximilian Maria Kolbe som fest är det viktigt att försöka ha ett helhetsperspektiv på hans liv och vad han fortfarande betyder i Kyrkan. I Motala har han fått ett kloster uppkallat efter sig och där firar helgonets ordensbröder också fest till hans minne. Han är skyddshelgon för radioamatörer, knarkare, politiska fångar, familjer och fångar. Det vittnar om det stora inflytandet som lever än idag och vittnar om hans kärlek till Gud. Inte bara Gråbröderna vördar honom som helgon utan hela den katolska världen. Vad var det då som var så märkligt med honom?

Kära bröder och systrar i Herren Jesus! Idag lyssnar vi som varje helgdag till tre läsningar ur den Heliga Skrift. Den första väljer Kyrkan ur den Första kungaboken i den hebreiska bibeln. Eftersom vid läser den hos oss i den kristna kyrkan måste den ändå ha betydelse för oss, som inte är judar, men som ser oss som fortsättningen i Guds plan för sitt folk och till slut som vittnen för hela världen. Den andra är ur ett brev till den kristna församlingen i Efesos som judarna inte räknar som en del i sin bibel men som ändå talar till dem som de första mottagarna av Guds löfte om en Messias, en frälsare för hela det judiska folket. I Efesos fanns både judar och kristna.

Kära bröder och systrar, Det var påven Sixtus II – också han martyr (258) – som kallade den vördade diakonen Laurentius till Rom från Toledo i Spanien för att ägna sina krafter och Kyrkans medel åt de fattiga och mest behövande. Ett av de märkligaste kännetecknen på de kristnas liv och engagemang under denna fornkyrkliga tid var just barmhärtighetsgärningar mot fattiga och sjuka människor. Synen på varje människas värdighet som har karaktäriserat själv förkunnelsen av evangeliet och missionen till alla folk har överallt uppfattats som en nyhet, något man aldrig tänkt på. Man kan se effekten av den kristna synen på medmänniskan i de många kyrkor som fått namnet S:t Lars eller Laurentius och i hur älskat namnet Lars alltid varit i vårt land.

Kära medkristna, När Teresia Benedicta av Korset led martyrdöden i det tyska koncentrationslägret Auschwitz den 9 augusti 1942, hade det gått nästan exakt ett år sedan ett annat stort helgon, den helige Maximilian Maria Kolbe lidit martyrdöden i samma förintelseläger. Ingenting tyder så vitt vi vet på att de kände till varandra. S:t Maximilian dömdes till strafflägret under 1941 och mördades med injektion eftersom kommendanten tyckte att det tog för lång tid i svältbunkern. Dessutom hörde man att den helige bad med de andra och sjöng kristna sånger och hymner. Försynen ville att han skulle dö timmarna före högtiden Marie Upptagelse den 15 augusti. Så länge levde han alltså i koncentrationslägret.

Kära bröder och systrar, Varje morgon när vi stiger upp får vi av Gud en ny dag. Solens värma ger Han alla, goda som onda, vinterns hårda kyla ger Han oss alla, goda som onda. Vad ska vi göra med den dag Gud ger oss? Det är enkelt: som allt levande behöver vi äta och dricka. Det kräver någon form av arbete för oss alla. Den som inte orkar får hjälp av någon, den som har kraft över använder den för andra, för goda och för onda, vi ger inte för att få en tjänst eller gåva tillbaka, för ”vi har lärt känna Kristus”, som vi läser ur brevet till efesierna. ”Sättet att ge något åt andra är viktigare än vad vi ger åt andra”. Det är viljan att ge av kärlek som betyder något. Om du skänker bort något dyrbart till någon utan kärlek, är det betydelselöst.

Kära bröder och systrar, Innan vi försöker närma oss Johannes evangelistens ord om brödundret, låt oss ett litet ögonblick tänka på vad det är som håller oss vid liv. Vi lever. Men av vad? Vi behöver både något kroppsligt och något andligt. Utan det tappar vi greppet om verkligheten. Som kristna tror vi att det är den andliga enheten i Kristus som är grunden: Vi bevarar den andliga enheten, ”en enda kropp och en enda Ande”, som vi läser i Efesierbrevet (4:4). ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader”