Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2025

Mal 3: 1-4; Ps 24; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40

Kära medkristna,

Jesu frambärande i templet är en händelse som bara Sankt Lukas berättar om i Nya Testamentet. Vi får lyssna till hur Josef och Maria uppfyller den judiska lagen och kommer till Herrens tempel för helga sin son åt Gud. De gör som deras föräldrar gjort och deras föräldrar i sin tur också gjort, när tiden för reningen efter födseln av ett barn var inne. De medförde gåvor som lagen föreskrev. De hade tidigare tagit emot gåvor av de tre vise männen, konungarna från Österlandet, guld, rökelse och myrra. De mindes hur herdar utifrån landet hade kommit till stallet i Betlehem och berättat om änglarna som sjungit i den mörka natten.

Gud har sänt sin budbärare till jorden och till alla folk på jorden. ”Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig”, har Gud låtit Malaki förkunna för hela det troende folket. (Mal 3:1). Det är ett bud om en ankomst i världen som är ett tecken på Guds kärlek och barmhärtighet till sitt folk. ”Var beredda”, säger profeten. Det är också ett bud om en dom över folket och ”plötsligt skall budbäraren komma till sitt tempel” (Mal 3:1) så att allas hjärtan ska visa sig som de verkligen är, liksom oförberedda och utan tid att ångra sig och göra bot för synder. Men domen är inte ett straff som skiljer människan från Gud utan en ny början, en pånyttfödelse av hela den inre människan. Den dagen skall vara svår att uthärda, därför att domen är som ”en smältares eld och en tvättares lut” (Mal 3:2). Och lut är kemikalier i vattenlösning som kan ta bort all smuts, även om det bitit sig fast! Malaki använder inte ordet om kroppens rening, utan om själens och hjärtats rening. Vi påminns om allvaret med den inre, den moraliska överensstämmelsen med naturlagen, i morgonbönens (Vecka III, onsdag) hymn (Canticum) från Jesaja: ”Vem av oss kan härda ut i en förtärande eld, vem av oss kan bo vid denna eviga glöd?”

Så upplever vi också Kyndelsmässodagen. Inte bara som en religiös tradition med tända ljus, utan som en personlig akt av bön till Gud om förlåtelse och om ny nåd i livet. I Johannesevangeliet säger Jesus till fariséen, till Nikodemos ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh 3:3). Den budbärare Malaki profeten talar om är Jesus, han som bärs fram i templet för att omskäras enligt lagen och helgas åt Gud som föräldrarnas förstfödde. När han kommer till oss, Guds budbärare Jesus, har vi inte mycket tid att omvända oss och bekänna att vi varit dåliga människor som inte förtjänar Guds nåd och välsignelse. Sanningen om oss själva måste vi förstå i det Malaki säger: ”Vem kan uthärda dagen då han kommer?”

Ingen kan uthärda sanningen om oss själva om inte Gud vill denna födslosmärta som ska förnya oss och uppenbara för oss att vi är Guds älskade barn. Han måste aga oss för vad vi varit, och är, eftersom Han är en älskande Fader som vill omsluta oss i en evig och gudomlig kärlek.

Jesus Guds Son är budbäraren i hela vårt liv, Han är Faderns budbärare till var och en av oss. Det svåra och förfärliga ögonblicket, som vår dom är, kommer att förvandlas till en jublande glädje och tacksamhet till Gud vår Skapare som inte vill att vi går förlorade utan räddas till evig gemenskap med Honom i himlen.

Kära bröder och systrar, upphöj era hjärtan till Gud och tacka Honom för Hans nåd och barmhärtighet! Har vi upplevt Guds faderliga kärlek, som Symeon och Hanna i Jerusalems tempel, då kommer vi också att kunna säga med Symeon: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat” (Luk 2:29).

Vi vet ju att vi är människor och inte änglar. Vi hör till denna jord där vi vandrar på vår livsväg, men vi är avsedda för himlen och gemenskap med änglarna och de heliga andarna, ty ”Det är ju inte änglar han tar sig an, nej Abrahams ättlingar” (Heb 2:16), som det sägs i Hebreerbrevet idag.

Snart kommer fastetiden då vi blottar våra själar som de är och tar emot Guds läkedom. Ty, som Jesus Faderns budbärare har sagt: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare” (Luk 5:32).

Ja, kära bröder och systrar, syndare är vi alla, men Gud älskar oss desto mer på grund av synderna, eftersom det är synden som skiljer oss från Gud. Gud hatar synden på grund av kärleken till oss.

I den kommande fastan kommer vi att sjunga: ”I denna helga fastetid botfärdighet vårt hjärta lär” (Cecilia 260:1). Nu har vi en tid att öva oss i tillit och förtröstan. Vi är mer värda än alla himlens sparvar, än Josefs och Marias turturduvor (Luk 2:24).

Sparvarna faller till marken och Gud deras skapare vet om det. Deras fjädrar ska en gång försvinna, men inte våra själar som tagit emot Hans budbärare, Han, Jesus, som sagt till alla och varje dag säger samma sak: ”På er är till och med hårstråna räknade” (Matt 10:30). Ta någon gång handen till håret på huvudet och känn på det. Någon har redan varit där och räknat era hårstrån.  Gud!

Tänd ett nytt ljus till budbärarens ära! Gå till templet i ert hjärta! Ja, ske Guds vilja i allt! Amen.

diakon Göran Fäldt