Predikan 5 söndagen under året 2025

Vigliemässan på lördagskvällen, med en upptagning i Kyrkans fulla gemenskap

Den goda bävan och nådens ”fyrstegsraket”

Jes 6: 1-2, 3-8; Ps 138; 1 Kor 15: 1-11; Luk 5: 1-11

Kära systrar och bröder i Kristus,

I evangelisten Lukas skildring av Jesus kallelse av de första lärjungarna hör vi om ett mirakel som får tre fiskare – Simon, senare Petrus, Johannes, senare evangelist, och Jakob – att förstå att Jesus inte är någon vanlig profet eller lärare. Istället erfar de den fullständiga närvaron av Gud. Därför grips de, som vi hörde, ”av bävan”.

Att ”bäva” är här något djupare än att vara rädd. Det är en reaktion av respekt och vördnad när man förstår sin egen litenhet inför något som man bara helt kan kapitulera inför. ”Bävan” präglade också ögonvittnena till miraklernas mirakel, Jesus uppståndelse, ungefär tre år framåt i tiden från vårt evangelium idag, och som vi hörde ett av vittnena, Aposteln Paulus, beskriva i andra läsningen ur Första Korinthierbrevet.

Denna ”bävan” innefattar också insikten att mötet med det vördnadsvärda, det gudomliga, måste förändra allt. I första läsningen ur profeten Jesajas bok fick vi en bild av det, när profeten uppfattade sin kallelse i en mystisk syn av Herren och hans änglar mitt i en högtidlig gudstjänst. En gudstjänst som återspeglas i den katolska Mässan. Där möter vi Herren, sant och verkligt närvarande i Altarets sakrament, som ett mirakel mitt ibland oss, när det offrade brödet och vinet omvandlas, genom prästens ord och av den Helige Andes kraft som Jesus själv har lovat, till Kristus offrade och livgivande kropp och blod. Allt i inramning av det som Jesaja fick uppleva i sin syn, och som upprepas i Uppenbarelsebokens beskrivning av den himmelska gudstjänsten: rökelse och utropet ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” – ”Sanctus, sanctus, sanctus Dóminus Deus Sábaoth” på Kyrkans eviga språk, latin.

Genom att komma oss till mötes, först genom Jesus möte med de första lärjungarna, vill Guds nåd, frivilliga gåva av sig själv och sitt eviga liv genom Jesus Kristus, verka i våra liv som ett slags ”fyrstegsraket”. Och dessa fyra steg beskrevs i dagens evangelium.

Det första steget är att nåden ges till oss helt oförtjänt utan att fråga och utan att vara en belöning för våra ansträngningar. ”Nåd” på latin heter ”gratia” vilket ju är ursprunget till vårt svenska ord ”gratis”. Jesus steg ju bara i båten. Sedan är vi förstås fria att svara, att bestämma om vi verkligen, som Simon Petrus, ska ro ut eller inte. Men erbjudandet kommer för att Guds kärlek svämmar över alla bräddar; Gud är ”pazzo d’amore”, ”galen av kärlek” till oss, som den Heliga Katarina av Siena beskrev det. Tänk vad vår värld skulle se annorlunda ut om alla ville se och bejaka det?

För oss som inte fysiskt får Jesus i båten visar sig den här ”invasionen av nåd” på många andra sätt. Några exempel: Ett oväntat möte med någon som inspirerande vittnar om hur tron ger hopp och mening. Ett tilltal av Gud rakt i hjärtat eller stegvis i tanken, t ex för en konfirmand som inte hade väntat sig något av undervisningen men upptäcker hur den gör att tron växer och fördjupas. En erfarenhet av djup frid eller av sprudlande glädje i bön, i läsningen av Bibeln, i Mässan, eller bara i tystnaden. En oväntad tröst eller kraft i en svår situation.

Det leder oss till andra steget i nådens ”fyrstegsraket”: omvandlingen när vi ser oss själva i rätt förhållande till Gud. Vi hörde hur Simon Petrus faller på knä framför Jesus och säger: ”Lämna mig, Herre, jag är en syndare.” Precis som Jesaja som i första läsningen utbrister: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar”. Att se sin egen brist och syndighet är en naturlig reaktion när vi ställs inför Guds helighet. I syndabekännelsen i Mässans inledning uttrycker vi gemensamt precis det.

Jesus svar till Simon Petrus är inte: ”nej då, du är helt OK, gör bara som du känner, ingen kommer med några pekpinnar!”. Nej, Jesus tar emot syndabekännelsen, inte för att avvisa utan för att hela, och låta nåden strömma in i den som nu djupare har förstått sig själv och Guds kärleksfulla vilja. Likadant med Jesaja i första läsningen. Syndaren, den som inser att allt i det egna handlandet inte är vare sig i ordning eller gudomligt, är nu redo att se vem han eller hon kan bli i gemenskap med Gud. Precis detta händer i biktens sakrament som vi ska bruka ofta och regelbundet.

Nådens tredje steg är att den sänder ut oss med en uppgift: att låta Gud med sitt helande delas vidare i våra ord och gärningar. Denna uppgift kan röra både de stora ramarna, formen, för livet – präst, ordenssyster eller äktenskap och familj – och konkreta uppgifter i det lilla – att t ex finnas för någon ensam, ledsen eller sjuk; att vägra delta i mobbing och utfrysning; att höja sin röst för det som är sant, vad andra än tycker.

Det fjärde steget är att nåden hjälper med vår nya uppgift genom att det som är egenskaper och erfarenheter i oss, ytterst gåvor från Gud, utvecklas för att bättre kunna tjäna Guds rike. Som den Helige Thomas av Aquino har sammanfattat det: nåden bygger på naturen och fullkomnar den. Fiskarna av fisk har egenskaper – tålamodet att vänta, insikten om att allt inte beror på deras insatser, t ex – som passar perfekt för en missionär.

Också i var och en av oss har Gud lagt ner gåvor som nåden kan förädla för att på olika sätt, med början i vår vardag, föra andra närmare Gud. Varför inte tänka på något konkret – en egenskap, en färdighet, en erfarenhet – som du nu vill bära fram, offra, till Gud, tillsammans med Kristus offer i den Heliga Eukaristin, för Guds användning? Som vi så smärtsamt påminns om nästan dagligen, och särskilt brutalt den senaste veckan, behöver världen varje liten gnutta av gudomlig kärlek och sanning som den kan få. Och var och en av oss har något, om än så litet, att bidra med, just där vi finns.

Kyrkan förmedlar Guds nåd i hela ”fyrstegsraketen” genom den tro som hon oförändrat bär genom tiderna – så att den Jesus vi bekänner är den Jesus som apostlarna kände och mötte levande – och genom de sju sakramenten som har instiftats och ordnats av Jesus Kristus själv för att applicera hans seger över ondskan på korset på oss och våra liv.

Att som du, Julia, ska göra nu alldeles strax, ta steget och bli katolik för att få del av alla dessa medel för frälsningen, är en stor glädje, som vi delar med dig ikväll, och ett ansvar. Se till att ösa ur och nära dig av dessa trons glädjekällor, och låta frukterna av Guds nåd komma världen runt omkring just dig till del. Du kommer nu hem i andlig mening. Låt det hemmet bjuda in alla som finns på, och kommer i, din väg. Och be, tillsammans med oss, om att låta livet, i alla dess upp- och nedgångar, präglas av den hållning till Gud som uttrycktes i vår responsoriepsalm: ”Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta”. Amen

pater Thomas Idergard