predikan

Den stora öppenheten och det stora allvaret. Dagens evangelium rymmer ett stort allvar, men också en stor öppenhet. Det bör­jar i öp­penhet och fortsätter med allvar. Vi börjar med kyrkan, den öpp­na och allomfattan­de. En av lärjungarna, Johannes, berättar för Jesus hur någon dri­ver ut demoner i Jesu namn trots att denne står utanför lärjungakretsen. Lärjungarna försöker hindra honom, efter­som han inte hör till dem. Men Jesus har inga betänkligheter. Han säger: ”Hindra ho­nom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig.”

Profeterna Haggai och Sakarja verkade under åter­upp­byggna­den av templet efter folkets åter­komst från Babylon. Sakarja ser långt in i framtiden. Här ser han att staden en gång skall bli för stor för att kringgär­das av en mur. Däremot skall Herren själv vara en ”mur av eld omkring staden”. Samtidigt skall han själv ta sin boning i staden, som kallas Si­ons dotter. Många hednafolk skall höra dit.

”Sveriges land och folk.” I dagens kollektbön ber vi Gud att höra bönerna från alla Sveriges skyddshel­gon. Vi ber att han skall hål­la sin hand över ”Sveriges land och folk.” Det är en lång rad: Ans­gar, Erik, Sigfrid, David, Eskil, Botvid, Birgitta, Elisabeth Hes­sel­­blad… Får man älska sitt land? Det finns många slags ”kärlekar” och foster­lands­kär­lek hör inte till det högsta på kärlekens rang­skala.

Padre Pios liv var på många sätt dramatiskt, fyllt av märkliga tec­ken. Men i grunden var det enkelt. Han umgicks med sina bröder på ett otvunget sätt. Den uppmärksamhet han väckte och de sår­märken han bar på sin kropp plågade honom. I biktstolen kunde han avslöja hycklarna, men framför allt trösta dem som prövades.

Efter den långa fångenskapen i Babylon hade Gud gripit in ge­nom den persiske kungen. Templet i Jerusalem var åter­upp­byggt, men i öv­­rigt var Guds lag bortglömd. Esra, präst och skrift­lärd, blir för­färad över vad han ser. Han ber på sina knän: ”våra synder har vuxit oss över huvudet”.

Evangelisten berättar om den yttre händelsen. Paulus beskri­ver den inre, vad som sedan händer i Kristi kropp, när den växer till. Vi hör och ser det yttre. ”Jesus säger: Följ mig! Och Matteus steg upp och följ­de honom.” Vi kan höra Jesu röst och vi kan före­ställa oss hur Matte­us bryter upp från sitt gamla liv. Men redan i den yttre händelsen finns en inre. Den yttre rösten nådde in till Mat­­te­us hjärta.

Finns det någon mening i det som händer? Dagligen översköljs vi av information. Mer än vi kan sortera och förstå. Även om vi begränsar flödet får våra sinnen ändå en mängd intryck, inte minst genom det som händer oss och genom de människor vi möter, lever till­sammans med eller de som dör ifrån oss. Finns det någon mening i det som händer, eller är det bara en blind utveckling, styrd av främmande makter, eller av slumpen, på väg mot det ofrån­kom­liga slutet? – Dagens tre läsningar antyder en djupare me­ning i det som hän­der.

För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i skapelsen, i stenar, i djur och växter, framför allt i människan. Samtidigt visste hon att Gud står över allt. Hon var inte panteist. Hon såg, un­der­visade och förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena. Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, litur­gin och kyr­ko­fä­derna. Det finns ingen motsättning mellan hennes insikter och Paulus uppma­ning till Timotheos att hålla sig till ”vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär”. I grunden hör det ihop. Både mystiker och miljökämpar behöver Kyrkans vägledning för att inte gå vilse.