Predikan 25 söndagen under året 2021

Vish 2: 12, 17-20; Ps 54: 3-6, 8; Jak 3: 16 - 4: 3; Mark 9: 30-37

Finns det någon mening i det som händer?

Dagligen översköljs vi av information. Mer än vi kan sortera och förstå. Även om vi begränsar flödet får våra sinnen ändå en mängd intryck, inte minst genom det som händer oss och genom de människor vi möter, lever till­sammans med eller de som dör ifrån oss. Finns det någon mening i det som händer, eller är det bara en blind utveckling, styrd av främmande makter, eller av slumpen, på väg mot det ofrån­kom­liga slutet? – Dagens tre läsningar antyder en djupare me­ning i det som hän­der.

    Den första läsningen ur Vishetens bok berättar om en man som misshandlas och plå­gas, sådant som vi dagligen kan läsa om. Men författaren ser inte bara det som hän­der på ytan. Han ser också driv­krafterna bakom. Mannen kallas rätt­fär­dig, han försö­ker leva enligt Guds lag. Men det märkliga är att detta skapar irrita­tion hos and­ra. De onda känner sig utma­nade och ifråga­satta av den rätt­färdi­ge. ”Han motarbetar våra planer. Han skymfar oss som lagbryta­re.” Vi kan känna igen oss i vardagen. Om alla skvallrar i en grupp, väcker det irritation om någon inte gör det, särskilt om han inte ens vill lyssna på skvallret. Om det officiellt talas om ”avbrutet havan­de­skap”, då upplevs det som provocerande när någon kallar abort för mord, som vår påve Fran­ciskus gjorde i veckan; eller om någon kallar den ri­kes över­flöd för stöld från de fatti­ga, som flera kyr­kofäder gör, eller att det krävs en man och kvinna för att det skall bli ett äktenskap. Om alla vant sig vid dårska­pen, upplevs den friske som dår­aktig. Det är därför orden och deras betydelse är vikti­ga. I diktaturen måste sannings­sägar­na tys­tas ner och ordens innebörd förändras. Bakom de flesta frå­gor finns san­nings­frå­gan, om det finns en sanning och därmed en skill­nad mel­­lan rätt och orätt, eller om allt bara är subjektiva åsikter, där den ena är lika ”sann” som den andra.

    Vi får i läsningen inte veta vem författaren syftar på. Kanske tänker han på någon av profe­terna. Men man måste vara mycket blind för att inte känna igen Kristus. De gudlösa säger: ”Är den rättfärdige Guds son, skall ju Gud ta sig an honom och rädda honom. Vi skall döma honom till en neslig död; han skall ju få beskydd, ef­ter vad han sä­ger.” Exakt vad Kristus fick höra på korset och som han förutsäger i dagens evan­ge­lium.

    Men vi dröjer först ett ögonblick vid andra läsningen ur Jakobs brev. Aposteln på­talar oordning, kamp och strid bland de kristna. Trots att de fått kun­skap om Kristus. Det är ju också vår fråga. Varför uppstår så lätt spänningar och osämja, också i de bästa familjer och gemenskaper? Varför har också de kristna så svårt att leva i frid och endräkt? Jakob påminner om en realitet som gärna glöms bort. Han kallar det ”be­­gär”, en drivkraft som lurar oss att göra det vi egentligen inte vill. En restprodukt av ursynden som också de troende bär med sig, trots all nåd de fått. Han nämner två exempel, avund och självhävdelse. Vi vill inte gärna höra om sådant. Men okunskap gör oss oförberedda för vad som händer.

    Att vara medveten om det egna begäret, lockelsen att göra sådant som vi egent­ligen in­te vill, gör det lättare att söka ade­kvat motme­di­cin. Det betyder inte att bli en vindflöjel för vad eller vem som helst.  Den fridsamme och barm­­­härtige är också omut­­lig och uppriktig. Jesus själv är det oöver­träffade exemplet på att kärleken aldrig kan skiljas från sanningen.

    Evangeliet ger ingen lättköpt lösning. Jesus förvarnar än en gång om sin väg till död och uppståndelse. Han går frivilligt rakt in i fiendens kula. Han gör det för att be­segra fienden på hans egen mark. Lärjungarna förstod inte och de vågade inte ens fråga.

    När de kommit till Kafarnaum och är ensamma undervisar han om vad detta be­ty­der för hans lärjungar. Att vara ”den ringaste av alla och allas tjänare”, är vad han själv gjorde när han lät sig utlämnas och dödas. Det som såg ut som ett rent över­grepp rymde ett djupare mönster. Jesus slog inte tillbaka med våld. Han uthärdade smädelsen med tålamod. Han gick till botten med det onda, ända ner i helvetet. Där­med skedde en förändring i till­varons maktba­lans. Ond­skan och döden besegrades. Kristus upp­stod från de döda. Kris­tus lever och är med sin kyrka i hennes kamp för att fullborda hans verk.

    Tillvarons innersta mönster skymtar fram. Jesus, den korsfäste och uppståndne, är mitt ibland oss. Han möter oss i de minsta, de ringaste och mest behövande. Den som har all makt och som skall sitta till doms över alla säger: ”Vad ni har gjort mot en av dessa mi­na minsta, det har ni gjort mot mig.” Mönstret blir synligast hos hel­gonen. De var både öd­mjuka och frimodiga, fogliga och samtidigt omutliga. En gåva skymtar fram, som bara den upp­ståndne Kris­tus kan ge genom sin An­de. Gåvan liknar ho­nom själv, han var ju både mild och stark, både lamm och lejon.   

    Han är på väg att fullborda sitt verk och att upprätta sitt rike. Därför firar vi den heli­ga eukaristin. Vi tar emot Kristus, som betjänar oss när han ger oss sig själv. Vi tar emot för att förvandlas till det vi tar emot. Jesus, den korsfäste och uppstån­d­ne är mitt ibland oss och i oss, på väg att fullborda sitt verk och upprätta sitt rike. Han gör oss till sina med­arbe­tare. För att vi skall upptäcka meningen i det som händer.

    I slutbönen ber vi: ”Var oss nära med din hjälp, så att det brutna brödet, Kris­ti kropp, gör oss fria att leva för ho­nom, din Son, Jesus Kristus, vår Herre”.

    Amen.

                                                                                                                    pater Ingmar Svanteson