Pater Ingmar Svanteson

”Det gick ut kraft från honom.” Paulus förklarar hur det är möjligt att kraft går ut från en männi­ska. ”I honom har hela den gu­domliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.” Psaltaren sjunger: ”En gång har Gud talat”. Hela Guds fullhet har förkroppsligats i ett enda ord. Ett ord som blivit människa. Vi kan ana varför Kyrkan under de kristologiska striderna på 300-talet kämpade med näbbar och klor för att detta ord inte skulle för­­vanskas, vantolkas och förlora sin kraft.

Kristus botar mannen med en förtvinad högerhand. Kristus är Guds ”högra hand”, som helar människan. Mannens högra hand repre­senterar människan i hennes svaghet, som förvandlas till kraft. Den ”helade” människan ser vi i Paulus liv, präglat av ofattbar kraft och glädje. Det vittnar om honom som rymmer vishe­tens och kun­ska­pens alla skatter. Samtidigt är det fyllt av lidande och martyrium, hop­pets tec­ken.

Fatta mod! Profetens budskap tycks bli allt aktuellare ju mera tiden går: “Fatta mod, var inte räd­da!” Både sekulära och troende plågas av rädsla och modlöshet, vilket kan göra livet till ett fängelse. Redan 500 år före Kristi födelse förkunnade profeten, och han gjorde det med intensitet och skönhet: ”Fatta mod, var inte rädda! Gud kommer själv för att räd­da er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra.

Enligt Mose lag var det tillåtet att rycka av ax och äta, när man passerade en annans åker. Men de skriftlärda såg det som ett arbete, och därmed fick det inte ske på sabbaten. En barm­­härtig lag blir en legalistisk föreskrift. Jesus tillåter sina lärjungar att äta av axen. De var helt enkelt hung­riga. Men hans ord rymmer mera.

Gregorius är en av kyrkans stora påvar. Själv ville han inte bli påve. Han var mystiker och ville förbli munk. Hans skrifter har på­ver­kat hela den västerländska mystiken. Men fol­ket i Rom visste att han ha­de de gåvor som kyrkan behövde, också i jordiska ting, och han ställde sig till Kyr­kans förfogande. En påve, och varje ledare, skall vara ”tjänarnas tjänare”. Han får inte stöta bort de svaga. Ibland måste han lyssna till ”ovä­sentligheter”, som Gregorius säger, men utan att dras in i detta ”pratan­de”, aldrig svika sitt uppdrag.

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Han ber stän­digt för den. Paulus påminner om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall vä­xa till i kunskapen om Gud. För att kunskapen skall bestå måste den växa till. Annars krymper den. ”Status quo” finns inte. Den som inte går framåt i ”kunska­pen om Gud”, förlorar den kunskap han har. Jesus säger om den som grävde ner sitt pund: ”Den som inte har, från honom skall tas också det han har”.

Paulus tackar Gud för vad som hänt i Kolossai i Mindre Asien. Män­niskorna där har fått del av tron på Kristus, de lever i kär­le­ken och i hoppet. De har ”hört sanningens ord, evangeliet, som har nått fram till dem liksom det bär frukt och växer till i hela värl­den”. Människorna i Kolossai har fått lära det av en viss ”Epafras”. Den­­ne Epa­fras är Pauli lärjunge och ”medarbetare”. Paulus i sin tur är ”genom Guds vilja Kristi Jesu apostel”.

Paulus talar i Thessalonikerbreven om Herrens återkomst. Han kallar den ”Herrens dag”. Den skall komma som en tjuv om nat­ten. Peter Halldorf berättar någonstans om ett samtal där frågan om Kristi återkomst kom upp. Han undrade om någon trodde på den längre. Då utropade någon i gruppen: ’Jag gör det!’ Det var Gun­nel Vallqvist. För Benedictus och de monastis­ka fäderna är det inte enbart eller ens främst en fråga om en kosmisk framtid. Frågan byter tempus. Futu­rum blir nästan pre­sens. Kristus kommer redan här och nu.

Jesus talar i sin hemstad Nasaret, i synago­gan. Lukas beskriver därmed villkoren för att lyssna till Guds och Jesu ord. Den första reaktionen var fascination över ”de ljuvliga ord som utgick ur hans mun”. Men reaktionen går snart över. De menar sig re­dan känna igen honom som ”Josefs son”. De tror sig redan ve­ta vem han är. De kräver tecken och bevis. De tar anstöt i stället för att lyssna och tro. Kan den som de sett växa upp mitt ibland dem vara något me­ra än ”Josefs son”?

Födda på nytt. När vi hör Jesu uppräkning av allt ont som kan komma ur människans hjärta är det lätt att tappa modet. Den kusliga uppräkningen ifrågasätter den naiva tron på människans själv­kla­ra god­het. Men uppräkningen är obehaglig främst för att alla ändå känner igen dessa laster. De finns, och inte bara som udda undantag. Vi känner igen oss själva, om än inte i alla exemplen. Är det så illa ställt med människan? Vi anar behovet av adekvat hjälp. Det räcker inte med moraliska bud.