Pater Ingmar Svanteson

Gud utvalde en mor för att bli människa och rädda oss.  I henne skapade han ett tempel för sig själv. Kyrkan kan inte glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glöm­ma vår mors dag. Den svenska al­manackan har bevarat ett av hennes namn för denna dag, Alma (den milda). Men det tog tid att ”förstå”. Först långt senare, år 1854, var tiden mogen för att teologiskt klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomli­ga renhet”, den 8 december, nio månader före dagens fest.

Paulus talar om att leva ”i världen som om vi inte levde av den”. Hans ord doftar frihet. Ett oberoende av de makter som styr den här världen och lätt får makt också över de troen­de. Samma frihet hör vi i Charles de Fou­caulds bön: ”Vad som än hän­­der, tackar jag dig”. Ignatius av Loyola talar om ”indifferens” (indifferentia), en frihet som inte är lik­giltighet, men ett oberoende av de yttre villkoren, parat med beredskap att göra Guds vilja ”vad som än händer.”

Paulus förväntar sig mycket av de kristna, men han har tunga skäl. De har ”hel­­gats och gjorts rätt­färdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom Guds Ande”. Men i Korinth har man dragit sina vardagliga tvis­ter inför världslig domstol. ”Ni bor­de skämmas!” säger en upprörd apostel. Är det inte vad som sker när kyr­kan tvingas ta hjälp av utomstående expertis för att reda ut över­greppsskan­dalerna? Det sker i den kyrka som en gång lär­de världen både den naturliga och den gudomliga lagen.

Den kärva vägen till frihet och glädje. Det pågår valrörelse och de politiska partierna lägger ner stor mö­da och enorma penning­summor för att göra sitt budskap att­rak­tivt och loc­kande. ’Ge oss din röst, så får du mer i plånboken, ditt liv blir tryg­gare, förmånligare och bättre.’ Jesus verkar helt oin­tresserad av sådan typ av påverkan, trots alla de gåvor han kunde dela ut. ”Stora skaror” följde honom på hans väg till Jerusalem. Men han talar in­te om vad det ger att följa honom, utan om vad det kostar. ”Ingen kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger”. Hur kun­de Je­sus med ett så­dant prog­ram få någon en­da lär­ju­nge?

”Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar”. Jesus säger det till sina apostlar. Hur menar han? De skulle ju svika honom. Ja, men de återvände och fick sina ögon öppnade. Gregorius ville inte bli påve. Som munk lärde han sig att dela sin Her­res ”prövningar”. Fol­ket i Rom visste att han ha­de gåvor också i världsliga ting, och han ställde sig till förfogande.

Både Lukas och Paulus använder kontrastverkan som pedago­giskt hjälpmedel. För att vi skall se. Lukas kontrasterar den magra fångsten med den överväldigande. När apostlarna på Jesu befallning ror ut på djupet och lägger ut näten får de mer än två båtar fulla. Trons lydnad bär frukt.

Korinthierna har fått stora andliga gåvor, de har ”helgats genom Kristus Jesus”, men de har stannat på ”mjölkstadiet”. De tål ännu inte ”fast fö­da”. Tecknet på detta är att de lever i ”ofördragsamhet och strid”, att de de­lar in sig i partier. En ”hör till Apollos”, en annan ”hör till Paulus”.

Vi känner Pauli undervisning om kyrkan som Kristi kropp. Människan infogas som en lem i den kropp som har Kristus som huvud. Huvudets tankar styr och formar hela krop­pens liv. Redan i början av det första brevet till korinthierna skymtar den hisnande avsikten fram. Aposteln säger: ”vi tän­ker Kristi tan­kar”. Det kan bara ske genom Guds Ande. Ingen utan Guds An­de vet vad som finns i Gud. Ingen utom Sonen. Och Sonen upplyser genom sin Ande.

Himlen har landat. Mitt i en tid där de flesta blivit blinda och döva för himlen och det eviga livet står kyrka och kloster som vittnes­börd om just det. När detta kloster invigdes utropade en av klostrets vän­ner: ”Him­len har landat!” Hans glada och frimodiga utrop får en tydlig be­kräftelse och förklaring i da­gens andra läs­ning ur Hebreerbrevet. Den klarsynte förfat­taren talar om var vi be­finner oss när vi kommit till ett kloster och särskilt till dess heli­ga mäs­sa. ”Ni har kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” Himlen har landat.

Kyrkan kommer ihåg Augustinus mor Monika, hon som ivrigt bad för sin son. Med sina böner ”förföljde” hon honom på hans irrvä­gar. När hon tvivlade fick hon denna tröst: ”Vad skall det inte bli av en sådan tå­rarnas son?” Själv menade han att hans mors för­böner spelade en roll för hans omvändelse. Hon grävde inte ner sitt pund.