Pater Ingmar Svanteson

Ett antal veckor skall vi nu i vardagsmässorna lyss­na till Paulus förs­ta brev till korinthierna. Paulus skri­ver till den församling han själv har grundat. Men det har han gjort som ”Kristi Jesu apostel”. Han kallar den ”Guds fö­r­samling i Korinth”. Den är ingen lokalt begränsad församling. Den hör ihop med det Guds folk som ”på varje plats åkallar vår herre Jesu Kristi namn”.

De olärda apostlarna, tullmän och fiskare, trädde upp mot hela världen, mot fi­losofer, talare och härskare – det är för Chrysostomos ett bevis för budska­pets sanning. Deras Herre hade inte förmått övertyga sitt eget folk. Nu trädde apost­lar­na upp för hela världen. Enligt traditionen predikade Bartolomaios i Indien, Me­so­potamien och Armenien. ”Om de inte sett den Uppstånd­ne, skulle de inte ha spelat med så stor insats,” säger Chrysostomos.

Det fanns rykten i svang i Thessalonike att Herren inte bara var nä­ra utan att ”Herrens dag är här”. En hårfin, men avgörande skill­­nad, för att inte tappa balansen. Paulus säger: ”Tappa inte fatt­ningen och bli inte upp­skräm­da… Låt inte lura er… håll er till de läror som vi har fört vidare, munt­ligen eller i brev.” I orostider finns goda skäl att påminna sig ”det vanliga”, den sun­da läran, för­medlad i skriften och i traditionen.

Jungfru Maria har dragit till sig ett pärlband av skö­na tit­lar. Idag, en vec­ka efter hennes Upptagande i him­len, fi­ras hon som Drottning, Re­gina. Den unga flic­kan från det oansenliga Nasaret blir upphöjd till rang och värdighet av drott­ning. Vi sjunger det i  Salve Regina, Regina caeli, Ave Re­gina cae­­lo­rum. Är det bara fromma överdrifter? Kan de teologiskt försva­ras?

Ännu en grandios profetia. Profeten får se de förtorkade och döda ben som skall få liv igen. En bild för att Israels folk skall hämtas hem ur sin för­sking­ring och upp ur sina gravar. Ytterst en antydan om Guds plan med alla människor, genom honom som uppstår från de döda för att göra all­ting nytt. Gud skapade oss utan vår medverkan, men när han nyskapar oss gör han männi­skan till sin medar­betare. På två sätt.

”Mitt namn har blivit vanärat bland folken.” Profeten Hesekiel formulerar det som hände när folket för­des bort i den babyloniska fångenskapen. Det var en följd av avfall från förbundet. Det upprepas varje gång kyrkan gifter sig med tidsandan. Då blir hon snabbt änka och föraktas sedan av den värld som lockat henne.

Profeten Hesekiel beskriver maktmissbruk och svek bland Israels her­dar och le­dare. De har sörjt för sig själva, men inte för sina får. Profetens ord är en biktspegel för varje biskop och präst. Bene­dic­tus ta­lar också om abboten/abbedissan som en herde. Han kallar det en ”svår och mödo­sam uppgift”. Herdar behövs. Alternativet är självutnämnda ledare, som lockar och förför. Herden måste ha fullmakt att handla och leda, men är inte herre över sin hjord. Bene­dictus skil­jer mellan ”husfadern”, Kristus, som äger fåren, och ab­boten, som tjä­nar dem.

Profeten Hesekiel låter domen falla över de olika rikena runt Isra­el under 500-talet f. Kr. I dagens läsning gäller det Tyros, den fe­nikiska kuststaden i södra Libanon som samlat på sig stora rike­domar, men har drabbats av högmod. Fursten i Tyrus sade: ”Jag är en gud”. Ingen säger så med ord idag, men den som själv är sin egen högsta auktoritet och den som styrs av egen­viljan säger det i praktiken.

Eld på jorden. Redan förelöparen Johannes Döparen hade sagt det om Jesus: ”Jag döper i vatten, men den som kommer efter mig skall döpa i ande och eld”. Här säger han det själv: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden”. Vi anar något som både förskräcker och fascinerar, både förfärar och lockar. Som Mose inför den brinnande busken. Han fick ta av sig sandalerna, men kunde inte låta bli att närma sig elden.

Är människan i stånd att byta kurs och bryta med överträ­del­­ser och ova­nor? Är hon inte ett hjälplöst offer, styrd av arv och miljö? Är hon inte ett barn, totalt beroende av att någon ger hen­ne det hon behöver? Att Jesus välsignar barnen tycks peka i den riktningen. Frågan har följt kyrkan från början. Både frågan om män­niskans frihet och frågan vilken roll nåden spelar. På 600-talet ifrågasattes om Kristus hade en äkta mänsk­lig vilja (mono­te­le­tismen). Kejsaren stödde dem som menade att Kristus bara hade en gudomlig vilja.