Pater Ingmar Svanteson

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­dé­en och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika bud­skapet. På olika sätt är martyrernas blod kyrkans bästa utsäde. Om Lukas berättar om denna ”utsida”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är en­gagerad.

Det finns en detalj i passionsberättel­sen som bara Mar­kus åter­ger. När Jesus tas tillfånga och alla lärjungarna flyr berättas om en ung man som är klädd enbart i ett lin­neskynke. När sol­daterna tar fast honom lämnar han skynket kvar och springer sin väg na­ken. Flera kyrkofäder menar att Markus berättar om sig själv. En slags anonym signa­tur. Markus var enligt traditionen Petrus lärjunge och sekre­te­rare. I av­slut­ningen av sitt brev från ”församlingen i Babylon”, ett täck­namn för Rom, tillfogar Petrus: ”Min son Markus hälsar er”.

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kun­­de hävda sig mot ”visdo­men och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickades fals­ka vittnen fram för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som återvänt från diasporan till Jerusa­lem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville be­hålla det invanda. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om.

Brinnande i hjärtat? Än en gång slår vi följe med de två lärjungarna på vägen till Emmaus. I bön om att bli brinnande i anden, som de. Det är inte svårt för kyrkan att känna igen sig i deras situation. När deras mästare dog på korset lämnar de Jerusalem. Av deras hopp är inte mycket kvar. Då får de sällskap av en anonym medvandrare. Vi får veta att det är Jesus, men de två känner inte igen honom. Han frågar vad de talar om. Som en skick­lig terapeut får han dem att blottlägga sina tan­kar.

”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten Johannes ger denna märkliga information när lärjungarna vill få Jesus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kommer gåen­de på sjön. När de vill ta med honom i båten händer något. Med Jesus i båten är lärjungarna ”med ens” framme vid resans mål. I förväg låter oss Johannes veta vad pås­ken be­tyder. Något förvandlar vårt sätt att umgås med tiden och rummet. Vi ser det på påsklju­set.

Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och Kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Mot sin vilja blev han vald till abbot och senare till ärkebiskop av Canterbury. Han förundrades över det hans för­nuft visade honom. Gud är ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Genom sin tanke fann han att Gud är ”liv och ljus, vishet och godhet, evig salighet och salig evighet, och att han är detta alltid och överallt”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Vägen dit formuleras av Petrus och apostlarna när de förhörs av över­steprästerna: ”Man måste lyda Gud mer än människor”. Översteprästerna vill under hot förbjuda apostlarna att vitt­na om vad de har sett och hört. Apostlarnas svar vädjar till något självklart. Vem vill för­neka att ”man mås­­te lyda Gud mer än männi­skor”? Det är ju på den vägen som mänskligheten har förts framåt.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häk­te. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”.

”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.” Så beskriver Lukas den första kristna församlingen, frukten av Kristi uppstån­delse och av den helige Ande. Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den he­lige Ande. ”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför An­den med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­serva­tio­ner kan inte se varifrån den kom­­­mer eller vart den far.

Tomas´ väg till tro. Det är med påsken som det är med våren just nu. Det finns tydliga vår­tecken, men nattkölden hindrar våren att ta hela dygnet och hela naturen i besittning. Vi tror att Kristus har uppstått från de döda. Att ett nytt liv har brutit in, med makt över mörker, synd och död. Ändå vill inte kölden riktigt släppa taget. I den första läsningen är vårtecknen tydliga. Den första kristna för­sam­lingen sjuder av liv och gläd­je. Genom apostlarna sker tecken och under. De troende har allt ge­men­samt. Det står att de var ”omtyckta av allt folket”. De lever i jub­lande, upp­rik­tig glädje. Det är vår i luften.