Pater Ingmar Svanteson

”Ge åt den Högste så som han gett åt dig.” De yttre offren i det första Förbundet kan för oss framstå som pri­mitiva, men de pekade mot de inre. De måste bäras fram ”frikos­tigt” och ”med glädje”. Redan profeterna gisslar yttre offer utan inre täckning.

Livet, enheten och kärleken – Andens frukter. Ingen kan fånga vinden, vattnet eller elden med blotta händerna. Det är nästan lika omöjligt att med ord fånga vad den helige Ande är. Ändå används både vinden, vattnet och elden som symboler för Anden. De säger alltså något. Anden drar inte uppmärk­sam­he­ten till sig själv, men för­härligar Sonen och leder till Fadern. Han är, för att tala som ett barn, den mest ödmjuka av de tre per­so­­nerna i Gudomen. Ändå är Anden för­utsättningen för allt liv.

Apostlagärningarna berättar hur Paulus når fram till Rom och uppehå­l­ler sig där i två år, men Lukas be­rättar inte hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden. Johannesevangeliet slutar lite gåtfullt. Sannolikt är det sista ka­pitlet ett se­nare tillägg för att besvara frågan hur det gick för Pet­rus. En grupp som stått Johan­nes nära skriver i hans namn. ”Vi vet att hans vittnes­börd är sant.”

Paulus använder list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger han: ”Det är för hoppet om de dödas uppstån­del­se som jag nu har ställts inför rät­ta”. Paulus vet att fariseerna tror på upp­stån­delse och ett liv efter dö­den, medan sadduke­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.

I Pauli avskedstal till de äldste från Efesos hör vi hur tron förs vidare till näs­­ta generation. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha upp­sikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”. En koncentrerad beskrivning av den så kallade ”apostoliska successio­nen”. ”Under tre års tid” har Paulus väglett var och en ”under tårar”. Han var­nar för ”farliga vargar”, som skall träda fram ”ur de eg­na le­den” och för­kunna villo­lä­ror som splittrar och förskingrar hjor­den.

Jesu avskedstal får en slags fortsättning i Pauli avskedsord till de äld­ste i Efesos. De skall aldrig mer återse honom som för dem vittnat om Guds nåderika evangelium och som delgett dem allt som hör till Guds plan. Han är på väg till Jerusalem, han vet att bo­jor och lidanden vän­tar ho­nom, men han säger det inte uppgivet. Hans eget liv har förlorat sitt värde för honom: ”jag vill fullbor­da mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”. En större frihet skym­tar fram.

Välsignad väntan. De flesta av oss har erfarenhet av att ha svarat eller reagerat för snabbt. Något som vi bit­tert fått ångra. Det gick för fort. Tanken hann inte med. Spontanitet verkar så charmigt, fritt och lockande, men våra känslor är blinda och leder lätt vilse. Människan behöver både se och bedöma för att kunna handla. Vår kultur gör människan otränad att vänta. Redan na­tu­­ren lär oss att det finns en vän­tans tid mel­lan sådd och skörd. Det tar tid att mogna som männi­ska. Till kons­ten att leva hör kons­ten att vän­ta.

Eftertrakta det eviga livet. Kristi Himmelsfärdsdag är en triumfens och glädjens dag! Texter och böner skimrar och lyser. Det är av nöden. För många, också bland de troende, har det himmelska ljuset blivit en svagt flämtande låga. Låt oss ta hjälp av apostelns förbön för oss i andra läsning­en. ”Må han ge ert inre öga ljus så att ni kan se vilket hopp Gud har kallat oss till”. Den helige Benedic­tus uppmanar munken och varje kristen: ”Ef­ter­trakta det eviga livet med an­dens hela be­gär”.

”Bli kvar i min kärlek.” Bakgrunden är bilden av vinstocken. För att bära frukt måste gre­nen vara infogad i och bli kvar i vinstoc­ken. Lukas berättar om hur hedningarna skall ympas in i samma vinstock. Frå­­gan om de måste om­skäras blev föremål för en lång överläggning. Den börjar inte med att man talar, utan med att man lyssnar. Som när abboten lyss­nar till alla bröder i en viktig fråga som måste av­göras.

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hen­nes he­liga ord­ningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”äldste, presbyterer”. Det motsvarar vad vi kallar präster, insatta och vigda av apostlarnas efterföljare, biskoparna.