årgång A

John Fischer och Thomas More blev båda martyrer i 1500-talets England för sin trohet mot påven som kyrkans överhuvud. De var inga ”påvefanatiker” utan humanister som sökte reforme­ra kyrkan. Men de motsatte sig Henrik VIII:s ogil­tiga äktenskap och vägrade att er­kän­na kungen som kyrkans överhuvud. De kom­pro­missa­de inte med sitt samvete. När vi hör förbudet att döma vår nästa kan det bli en blöt filt, som kväver kla­ra ord i moralfrågor, även om det råkar handla om en kung. Att förmana syn­da­ren hör till de kristna barmhärtighetsver­ken.

Gudsfruktan driver ut människofruktan. Tre gånger i detta korta evangelium upprepar Jesus samma maning: Var inte rädda! Det är ett tröstande budskap i en hotfull värld. Men det är inget alibi för naivitet. Hoten är verkliga och människan måste välja vem hon litar på. En svensk röst har sagt: ”Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen”. Medan den som för­söker anpassa sig och va­ra vän med allt och alla blir till slut blir ensam och utan skydd. Gudsfruktan behövs. Det är den som driver ut människofruktan. Det är därför Jesus säger: Var inte rädda!

Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portu­gal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot, rosenkransbön och att världen skulle hel­gas åt hennes rena hjärta. Nu är minnesdagen förlagd till da­gen efter Jesu hjärtas dag. Ma­rias rena hjär­ta har sin källa i Sonens. Minnesdagen liknar högti­den den 8 december, Jung­­fru Marias utkorelse och full­komliga renhet, som firar hur Gud i Ma­ria bereder en värdig boning åt sin Son. Idag firar kyrkan hur Maria tar emot Guds utko­relse och nåd.

Guds kärlek har sin rot i hans vilja. Han älskar genom att han ”vill” människorna och deras bästa. Men det kan i våra öron låta distanserat och kyligt. Jesus älskade människorna genom sina ord och hand­lingar. Men gång på gång hör vi att också hans känslor var med som driv­kraft: medlidande, vrede, gråt, sorg… Bibeln samlar både vilja, tanke och känsla i ordet hjärta. Viljan att älska har färg, kraft, intensitet och värme. När kyrkan firar och tillber Jesu hjärta ser hon i hans mänskliga hjärta den gudomliga kärleken. Kristi gudom var oupplösligt för­enad med Jesus som människa.

Elia var den glödande profeten. Hans ord flammade som en fack­la, dömande, luttrande och renande. Vad skulle han säga idag? Men han fick lära sig att Gud också bod­de i den ”sak­ta susning­en”. Den vise Syrak säger att Elia skall ”mildra vreden in­nan den blossar upp och vända faderns hjärta till hans son”, ett ord som också möter hos pro­feten Ma­laki (4:6) och om Johannes Döpa­ren (Luk 1:17). Det är vad som sker i den bön som Jesus lär sina lärjungar.

Profeten Elia tas upp i himlen inför sin efterföljare Eli­shas ö­gon. Men dessförinnan ger han honom ett gene­röst er­bju­­dan­de: ”Be mig om vad jag skall göra för dig, innan jag blir tagen ifrån dig.” Elisha ber frimodigt om ”en dubbel arvslott av hans an­de”. Det var enligt Mose lag den lott som tillföll ”den först­födde”. Elias kraft överförs på hans efterföljare. När Eli­sha slår på vattnet med Elias mantel delar det sig och han kan gå över Jordan. Är detta inte en profetia om vad som ges åt apost­lar­na sedan de sett Jesus fara upp till himlen?