Kortpredikan 22 juni 2020, SS John Fisher och Thomas More, martyrer
2 Kung 17: 5-8, 13-15a; Ps 60: 3-5, 12-13; Matt 7: 1-5
John Fischer och Thomas More blev båda martyrer i 1500-talets England för sin trohet mot påven som kyrkans överhuvud.
De var inga ”påvefanatiker” utan humanister som sökte reformera kyrkan. Men de motsatte sig Henrik VIII:s ogiltiga äktenskap och vägrade att erkänna kungen som kyrkans överhuvud. De kompromissade inte med sitt samvete.
När vi hör förbudet att döma vår nästa kan det bli en blöt filt, som kväver klara ord i moralfrågor, även om det råkar handla om en kung. Att förmana syndaren hör till de kristna barmhärtighetsverken.
Jesus tycks rentav räkna med att det går att lära sig konsten att ”ta bort flisan ur broderns öga”, även om det inte lyckades med Henrik VIII.
Vi får hoppas att det går den anglikanska kyrkan bättre än det tycks ha gått för Israel och Samaria, som vägrade att lyssna till sina profeter och försköts från Herrens ansikte.
Thomas More bevarade sin lojalitet med kungen som världslig överhet, men i trosfrågor stod han under påven och sitt eget samvete.
Hans självkännedom gjorde honom inte uppgiven eller lamslagen. Han förblir realistisk, men hoppfull. Även om han skulle falla och avge eden hoppas han att Gud skall se på honom med barmhärtighet, resa upp honom igen så att han på nytt kan bekänna sanningen och lätta sitt samvete.
Även när han sitter i fängelset med en hotande dödsdom över sig kan han trösta sin dotter: ”Var vid gott mod, min dotter, och oroa dig inte för mycket över vad som händer mig här i världen. Inget kan inträffa utan att Gud vill det. Men det som han vill är verkligen det bästa, hur ont det än kan tyckas oss”.
Låt oss be om klarsyn och mod, om hopp och förtröstan.
pater Ingmar Svanteson
