årgång A

Kung Ahab och drottning Isébel har låtit stena Nabot. Profeten letar upp Ahab och förkunnar Guds fruktansvärda dom. Ahab säger: ”Har du slutligen fun­nit mig, du min fiende?” Vi kan känna igen det i samvetet som ingen kan fly ifrån. Men Ahab måste ha lyssnat. Han river sönder sina klä­der, klär sig i säcktyg, fastar och ödmjukar sig. Då hän­der det märkliga. När Gud möter öd­mjuk­heten drar han tillbaka sin dom. Det liknar det som hände med David, när pro­feten Natan påminde honom om vad han hade gjort.

​​​​​​​Berättelsen om Nabots vingård är obehaglig. Ahabs barnsliga reaktion. Isébels totala samvetslöshet. De an­sva­riga i Nabots stad, som arrangerar en skenrättegång. Vittnena som låter sig köpas. Vi tar avstånd och förfasar oss. Men reagerar också med obe­hag. Hur skulle vi handla i en liknande situation? Den som inte får som han själv önskar – reagerar jag med surhet och självömkan?

Verklig föda och verklig dryck. Coronaepidemin tvingar oss att tänka efter. Inte bara vilka åtgärder som bör vidtas för att skydda oss och de mest utsatta. Många önskar att det snart kan återgå till det normala igen. Men vad är det normala? Det är ju inte första gången människorna drabbas av epi­de­mier el­ler liknande farsoter. Och även om dödstalen i vårt land kunde ha varit lägre, och även om vi finner ett effektivt vaccin mot detta virus, så kommer alla ändå att dö av något, förr eller sena­re. Är det nor­­malt? Var­för får människan livet, om det ändå slutar i död?

Elia kastar sin mantel över Elisha. Han får Elias tillstånd att ta avsked från sina föräldrar men gör sig samtidigt av med det han levt på hittills, sina oxar och sina redskap. Sedan finns ingen åter­vändo. Elia säger: ”Du vet ju vad jag har gjort med dig.” Gesten har följt med i dopdräkten, i munkens kukulla, i ordensdräkten, i prästens mässhake. Elisha tillhör inte längre sig själv. Herren har blivit hans ”arv­slott och bägare”, hans ”öde”.

Den helige Eskil hade först framgång genom sin predikan i Sörmland – under 1000-talet. Kungen antog den kristna tron. Men hans efterträdare ville återinföra de hedniska offren. Eskil försvarade tron och stenades till döds av de rasande hedningarna. Han blev Sörmlands apostel och gav namn åt staden Eskilstuna. Ett liknande mönster ser vi med profeten Elia. Baalsprofeterna var besegrade, men han måste fly från drottning Isébel ända till Guds berg Horeb. Han stannar i en grotta över natten. Något me­ra mås­te ske med honom.

”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.” Det finns en befriande enkelhet och lätthet över Jesu utsändning, samtidigt som den för­medlar kraft och en rad gåvor. Barnabas hörde sannolikt till dem som hörde och fick detta uppdrag. Han var betrodd i Jerusalem och sändes att ”visitera” försam­ling­en i Antio­chia. Han har kommit i skuggan av Paulus men sökte upp denne i Tarsos och de arbetade tillsammans i Antio­chia ett helt år. Ge­men­samt sändes de ut i den fortsatta missionen.

Den ensamme Elia gör upp med de 450 av­fall­na pro­fe­ter­na, de som gått i tjänst hos Baal. Den yttre dramatiken är tydligt ”övertydlig”. Den uppmärksamme läsaren förstår att det handlar om något mera än häftig och im­po­neran­de makt. Det förblindade folket får hjälp genom en dr­a­matisk maktde­mon­­stra­tion. Men Elia ber att Herren skall omvän­da folkets hjärtan till den sanne och en en­de Herren.