årgång A

”Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig.” Profeten talar till det bortförda folket i Babylon. Han liknar det vid en ofruktsam hustru som åter skall få många barn. Tältlinorna mås­­te förlängas och platsen vidgas. Det går utöver både de judiska och de mänskliga gränser­na.

”Jag är Herren, ingen annan finns.” Profeten Jesaja säger det – tre gånger i dagens avsnitt – och Jo­han­­nes av Korset be­kräftar det: ”Gud har sagt oss allt på en gång, i ett enda slag, i detta enda ord”. Katekesen citerar det. (art. 65) Att söka något annat eller något nytt är att kränka Gud. Johannes av Korset varnar för en andlighet som går förbi sanningsfrå­gan. Hoppet bygger på en tro som är sann.

”Vad har du för fullmakt att göra detta?” Jesus får frågan efter att ha rensat templet. Frågan är viktig, också idag. Vem har full­makt att tala och handla i Jesu namn, rentav kräva lydnad? De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens krav, gör sig blind för nåden.

Profeten Elia förskräcker och fascinerar. Han är ”den glödande profeten”, som med Herrens ord höll him­len stängd för regn. Han avslöja­de de falska profeterna och genom sin bön lät han elden för­tära det of­­fer han frambar. (1 Kung 18) Han dog inte, utan fördes direkt till himlen ”i en flammande storm­­­­by, i en vagn dragen av eldhästar”. Därför väntade man i senare judendom att ”Elia först måste kom­ma” för att förbereda Messias slutliga ankomst.

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta. Det är löftet till den som ”ger akt på” Herrens bud. Samma löfte skymtar i företalet till Benedictus regel: ”Vänd dig bort från det on­­da och gör det goda”. Texten fortsätter direkt: ”Sök friden och strä­va efter den”. Olika sidor av ett och sam­ma mynt.

Månen i sin fulla glans! Det var morgonens gåva denna dag. Det är också en bild för dagens högtid, Jungfru Marias Utkorelse och full­kom­liga Renhet. Redan Höga visan såg det: ”Vem är hon som träder fram som morgon­rod­na­den i sin uppgång, vacker som månen, utvald som solen?”

Den helige Ambrosius, biskop i Milano på 300-talet, var utbildad i konsten att tala. Som predikant och diktare ställde han sina gåvor i Kyrkans tjänst. Ambrosius säger att predikan och undervisning skall framföras med ”be­­hag­li­ga ord”, så att det är ”ljuvligt för folket att hö­ra, så att det villigt följer” her­dens röst. Gud lockar med ett utflöde av sin egen skönhet.

”Trösta, trösta mitt folk…”. Det är budskapet till de uppgivna judarna i den babylo­nis­ka fången­skapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kapitel 40-55, har kallats ”Trös­tens bok”.