årgång A

Att växa i hoppet. När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Trädets historia är avslutad. Så hopplöst såg det ut för Israels folk när den siste kung­en av Davids ätt hade dött i babylonisk fångenskap på 500-talet f. Kr. Men profe­ten Jesaja ser läng­­re. Han säger: ”ett skott skall skjuta upp ur Ishais av­hugg­na stam”. Vi sjunger om det i julpsal­men: ”Det är en ros utsprungen av Da­vids rot och stam”. Tidi­gare sjöng man: ”av Jes­se rot och stam”.

Francisco Xavier var en av de första jesuiterna. Han nådde som mis­sionär till Indien, Moluc­ker­na, Japan och stod på tröskeln till Kina där han avled år 1552. I brev till sina bröder hemma i Europa frågar han varför de bekymrar sig mer om vetenskapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker? Hans brinnande iver smittade av sig på de barn han döpte. Han lär ha döpt tio­tusentals. Han fick var­ken tid att äta, be tidegärden eller sova. Så ivri­ga var barnen att lära sig om den tro de döpts till.

Profeten ser ut över historien. Han ser två slags stä­der. Den ena kallar han ”den höga staden”. Den är stolt och övermodig. Den andra är ”fast i sitt sinne”, men för­trös­tar på Herren. Den första staden slås ner i stoftet. Den andra staden be­reder sina med­borgare ”murar och värn”. I evangeliet, Bergspredikans avslutning, talar Jesus om det hus som rasar och det hus som består. Det gäller riken av alla slag, men också människans eget liv.

Aposteln Andreas har i traditionen räknats som den först kallade bland apostlarna. Han firas i närhet till den nya kyrkoårets början. Något nytt började genom det ord som kallade honom. Kristi ord ger inte bara infor­mation. Hans ord tränger in i hjärtat och för­vand­lar det. Men människan måste samverka med den nyskapande kraften. Hon kan avvisa ordet eller glömma det för annat. Gud gör inte våld på människans fri­het.

Det är i förstone förvånande att höra detta jublande evangelium i adventstiden. Vi förväntar oss kärva texter om vaksamhet eller skrämman­de apokalyptiska framtidsscenarier. Här hör vi Jesus jubla genom den helige Anden. Det är kanske det ”största” som Jesus säger om sig själv i de synoptiska evan­gelierna. ”Ingen vet vem Fadern är, ingen utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” Som om det redan var pingst.

Hoppets tid. Det finns en förväntan i luften under adventstiden. Ock­så sekularise­rade sven­s­kar vill sjunga ”Bered en väg” och Hosianna. Kanske som en längtan efter ett hopp, som hotar att helt försvinna. Inte ens kyrkan äger hoppet som något självklart. Inte heller klostret. Varje tidebön in­leds med ett rop: ”Gud, kom till min rädd­ning. Herre, skynda till min hjälp”. Men det ropet byg­ger inte på dröm­mar, utan på tron, tron att Gud har kommit in i människans värld ge­nom Marias son och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att tillfredsställa män­niskans djupaste längtan.