Kortpredikan 10 december 2022
Syr 48: 1-4, 9-11; Ps 80: 2ac, 3b, 15-16, 18-19; Matt 17: 10-13
Profeten Elia förskräcker och fascinerar.
Han är ”den glödande profeten”, som med Herrens ord höll himlen stängd för regn. Han avslöjade de falska profeterna och genom sin bön lät han elden förtära det offer han frambar. (1 Kung 18)
Han dog inte, utan fördes direkt till himlen ”i en flammande stormby, i en vagn dragen av eldhästar”. Därför väntade man i senare judendom att ”Elia först måste komma” för att förbereda Messias slutliga ankomst.
Jesus ger dem delvis rätt, men hänvisar till Johannes Döparen, ”Elia har redan kommit”. Alla de väldiga gestalterna och händelserna är förberedelser, skuggbilder för den verklighet som skall uppenbaras.
Kyrkan påminner oss dem under adventstiden, som därmed visar att denna värld inte är människans mål, utan väntar på sin egen fullbordan. Det är därför advent väcker förväntan. Vi anar våra mänskliga grundvillkor. Adventstiden gör dem tydliga.
Vi står på tröskeln. Själva väntan ger oss en försmak, så mycket vi är i stånd att tillgodogöra oss det oerhörda här i tiden. Hoppet ger oss del av det vi hoppas på.
Det gäller också den heliga eukaristin.
Profeten Elias offer inför baalsprofeterna och allt folket ”förtärdes” på altaret. Jesu Kristi offer av sig själv bärs av kyrkan fram på altaret och tas emot av Fadern som det ”evigt gällande” offret.
Om kommunikanten hade trons hela klarsyn, skulle hon se att hon förs in i den yttersta verkligheten, som Elia fördes till himlen ”i en flammande stormby, i en vagn dragen av eldhästar”.
Hon görs ju delaktig av Kristi förhärligade kropp, den kropp som lyste för lärjungarna, Mose och Elia på det heliga berget. Några sekunder såg lärjungarna hans härlighet – och föll till marken.
”Till dess han återkommer i härlighet” måste vi därför be:
”Låt ljuset av Guds härlighet gå upp i våra hjärtan och nattens mörker skingras, så att din Son vid sin återkomst finner oss vara ljusets och dagens barn” (kollektbönen).
pater Ingmar Svanteson
