årgång C

I nattens mörker förkunnade ängeln den stora glädjen för herdarna. Vi hörde samma budskap i denna mässas första läsning: ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer för att frambära gott budskap”. Evangelium betyder det glada budskapet. Redan profeten hade sagt det, med en lätt förändring: ”Det folk som vandrar i sorg och bedrövelse, skall få del av en stor glädje”. Den fjärde evangelisten säger. ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Vi kan också säga: Glädjen lyser i bedrövelsen, och bedrövelsen skall inte övervinna den.

”Jag bär bud till er om en stor glädje.” Det är ängelns budskap till herdarna den första julnatten. Den har spridit sig genom historien och resulterat i hela den kristna kulturen, när den är som bäst. En icke-kristen röst, Jordan Peterson, säger att julen och scenen med den heliga familjen runt det nyfödda barnet, Guds människoblivande, är kärnan i denna kultur. Där rinner de krafter fram som resulterat i barmhärtighet och godhet, vetenskap och nyskapande, konst och musik av hisnande skönhet, och inte minst i glädje. Profeterna hade utlovat det.

Vi står på tröskeln till julen. Vad är vår önskan inför högtiden? Det finns en rad berättigade och angelägna önskningar, men hur skulle den viktigaste bönen lyda? Vi har redan hört den. Kyrkan lägger den i vår mun i kollektbönen: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan”. Vi hörde samma bön i ingångsversen: ”Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”.