Kortpredikan 4 oktober 2019, S. Franciskus av Assisi
Bar 1: 15-22; Ps 79: 1-5, 8-9; Luk 10 :13-16
Helgonen är inte enbart moraliska förebilder, de är gåvor från höjden - som solstrålar. Inte minst Franciskus av Assisi, Guds lille fattige.
Hans liv förkunnar att det finns en hemlighet i fattigdomen, en hemlig ingång till en rikedom som övergår all jordisk rikedom.
Egen fattigdom, men också svaghet, oförmåga, ja till och med synd, kan bereda väg till en större rikedom. Franciskus gjorde sig inte bara fattig på ägodelar, mot slutet av sitt liv blev han också så gott som blind.
Någon har sagt: ”Han grät sig till blindhet i sorg över sina tidigare synder och han jublade som ingen annan över Guds godhet och över skapelsens skönhet”.
Hans glädje över skapelsen har gripit många och gör det fortfarande. Hans talar om naturen som sina syskon: ’broder Sol, syster Måne, broder Vind, syster Vatten, broder Eld, Moder jord och syster död’ – det kunde stå i vilket miljömanifest som helst.
Men då behöver vi också höra hans allvarligaste varning: ”Ve dem som dör i dödssynd, saliga de som möter döden inneslutna i din allra heligaste vilja”.
Människan är inte skapad för att efter döden uppgå i naturens kretslopp. Hon är skapad och återlöst för att förenas med sin Skapare och Frälsare.
Baruk, profeten Jeremias tjänare, formulerar syndabekännelsen på hela folkets vägnar. Han säger: ”Vi har syndat… vi har inte lyssnat”.
Därför är domen över Korasin och Betsaida så stor. De hade hört Jesu ord och sett hans underverk, men ändå inte omvänt sig. De hade större ansvar än Tyros och Sidon, som profeterna tidigare hade varnat.
Samma villkor gäller också vårt förhållande till kyrkan och det budskap som vi har hört. ”Den som lyssnar till er,” säger Jesus till sina apostlar och sin kyrka, ”han lyssnar till mig och den som avvisar er han avvisar mig”.
Franciskus var helt lydig kyrkan. Han visar samma väg till jubel och glädje som profeterna och Jesus själv.
Fattigdomens väg till rikedom.
pater Ingmar Svanteson
