årgång C

​​​​​​​Carlo Borromeo var en hängiven biskop i 1500-talets Mi­lano. Han för­djupade prästernas utbildning och värnade om de fattiga och sjuka, också genom eget exempel, allt i det tridentinska konciliets anda. Till sina präster säger han: "Var inte så generös mot andra att ingenting åter­står för dig själv. Du måste visserligen ha omsorg om själarna, men inte så att du glömmer dig själv." Förvaltaren i Benedictus re­gel, med ansvar för tusen praktiska ting, får rådet att ock­så ha omsorg om sin egen själ.

​​​​​​​”Låt oss glädja oss i Herren på alla helgons högtidsdag.” Alla Helgons högtid är en slags skörde­fest. Vetekornet som sänktes ner i jorden har burit frukt. Vår Herres Jesu Kristi död och upp­stån­delse bär tusenfaldig frukt i helgonen. De lyfter vår blick mot fullkom­ningen och slut­målet, det vi är skapade till och bestämda för. Även om vi fort­farande suckar under död och förgänglighet stärks vi i glädjen och hoppet när vi ser den stora skaran som står inför tro­nen. Hel­gonen ger nytt mod och får hela Guds folk att räta på ryggen. Att läsa om helgonen är att förstå: så är livet tänkt.

​​​​​​​Vi tror på de heligas gemenskap, communio sanctorum. Denna tro är en följd av Kristi upp­­­ståndelse. Påskens ljus, som lyser i kyrkans rum denna dag, vittnar om gemenskapen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Konciliefäderna ägnade denna enhet ett särskilt kapitel när de undervisade om Kyrkans väsen. Helgonen som vi fira­de i går, de som redan är i fullheten av det­ta ljus, vi tror att de stöder oss och ber för oss. Vi påminns om det i varje eukaristi.

​​​​​​​”Vilka är de?” Dessa som vi firar. Dessa som väcker glädje i Guds folk och som får också världen att för­undras, även om deras budskap ofta avvisades så länge de levde? ”Det är de som kommer ur det stora lidandet,” hör vi i bibelns sista bok. ”Ingen må bedra sig,” säger mun­ken Aelred av Rie­vaulx, ”finns någon bland alla dessa heliga, som inte gick över till himlen ge­nom smärtor och bedrövelser i detta livet?”

​​​​​​​Slutet av åttonde kapitlet i Romarbrevet är hisnande och vackert, ock­­­­­så rent litterärt. Paulus drar konsekvensen av vad Gud har gjort för dem som har del i Kristi död och uppståndelse. "Om Gud är för oss, vem kan då va­ra mot oss?" Ingen makt i värl­den, varken död eller liv, var­ken krafter i djupet eller i höjden, "skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus".