årgång C

”Inte kan väl bröllopsgästerna sörja så länge brudgummen är hos dem.” Det är en oerhört påstående. Hans lärjungar visste att i Skrifterna syftade ”brudgummen” på Gud själv, ”Herren, din Gud”, som tagit sitt folk som brud. Jesus är inte bara en profet. Därför kan man inte hälla nytt vin i gamla vinsäckar. Inte bara lap­pa på det gamla. Brudgummen gör allting nytt. Allt förvandlas.

”Jesus såg vad de tänkte.” Kampen om människan utspelar sig i hennes tankar. När vi ger rum för onda eller fåfängliga tankar för de oss bort från oss själva till ett främ­mande land. Som när Is­rael fördes bort i fångenskap; eller när männi­skan blir andligt förlamad, som man­nen var kroppsligt förlamad på sin bår. Vi kan inte fly från tankarna, men vi kan välja vad vi utsätter oss för. Vilka ord vi lyssnar till och släpper in i våra tankar.

Har det någonsin tagits en större risk i historien än när Gud frälser män­niskan och gör det genom att använda sig av mänskliga redskap? Hans ”metod” är att göra redskapen helt beroende av honom själv. När det ser kritiskt ut för både kyrkan och vår tro på den, behöver vi se efter en gång till hur Herren bygger sin kyrka.

”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.” En vidunderlig utsaga av den helige Irenaeus, som var lärjunge till Po­lykar­pos, som var lärjunge till apos­teln Johannes. Guds härlighet, det ljus och den glans som strålar från Gud – är den levande männi­skan. Först och främst naturligtvis Kristus, som blivit människa och ligger och sover i båten. Guds härlighet strålar fram när han befaller över vindar och vågor.

Den verkliga friheten. Dagens kollektbön är ovanligt vacker. ”Du har gjort oss till ljusets barn… låt aldrig mörkret få makt över oss… ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus”. Vi glä­der oss över ljuset, inte minst i midsommartid, eller när det ser hotfullt och mörkt ut i värl­den. Läs­ningarna vi har hört handlar om vad Gud gör för att vi skall förbli i ljuset. De talar inte direkt om ljuset, snarare om frihet. Men orden är nästan utbytba­ra. Vi kunde också ha bett: ’Du har gjort oss till frihetens barn… låt oss inte fastna i fång­en­skap och slaveri… ge oss nå­den att förbli i den frihet du har gett oss’.

De första munkarna kände igen något av sin egen kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassi­no, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i klos­ter ser man honom ofta tillsammans med Ma­ria vid korset. Johannes Döparen vistades i öde trakter. Som det står om den gåtfulle profeten i första läsningen ansätts han av svåra tan­kar: ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft”. Han enda lön är hos Gud.

Alla bibelns liknelser, profetior, bilder och utläggningar om Guds kärlek kon­­­cen­treras i en dramatisk händelse. Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det hög­sta onda med det högsta goda. ”Kristus dog för oss medan vi än­nu var syndare”, säger aposteln.