årgång C

​​​​​​​Denna vecka låter kyrkan oss lyssna till Salomos Vishet, ofta kallad Vishetens bok. Den kom till i Egypten bland grekisktalande judar omkring 100 år f. Kr. Boken ingick i den grekiska översättningen av bibeln, Septuaginta. Kyrkofäderna citerade den ofta. Orden läggs i kung Salomos mun och hans symboliska ledsagare Visheten, en antydan om både Ordet, Logos, och Anden. Boken blir ett bib­liskt svar på den tidens relativism och sammanblandning av olika religioner (synkretism).

​​​​​​​Det finns en befriande glädje i bilden av Mar­tin av Tours. Det är samma färgton som i Jesajas profetia om Herrens tjänare: glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och bedrö­vade. Det skymtar fram när Martin delar manteln med den frysande och fattige. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd hans mantel

Martyrernas tro och saddukeernas vantro. Två grupper i dagens läsningar möter vi också i vår egen tid, martyrer och saddukeer, de senare i överförd mening. Båda grupperna växer i antal. Aldrig har Kyrkan haft så många martyrer som idag. Saddu­ke­erna trodde inte på uppståndelse och evigt liv. De har ett väx­ande antal menings­fränder idag, åtminstone i västerlandet.

Lateranbasilikans invigning. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.” Hesekiel ser vatten rinna fram under templets tröskel. När det rinner ut i havet blir dess vatten sunt och får alla slags fruktträd att växa upp. Trädens frukter tjänar till föda och deras löv blir till läkedom. Bara att höra om denna vision är en lisa för själen.

​​​​​​​Paulus sammanfattar sitt väldiga romarbrev. Han kallar sig ”Kristi Jesu tempelpräst”. Han förvaltar Guds evangelium och för hed­ningarna till trons lydnad, genom Andens kraft. Så sprids ”evan­ge­liet från Jerusa­lem åt alla håll”, från Illyrien vid Adriatiska havet till Spanien i väst. Han är inte bara förkunnare. Han är präst i det nya förbundets tem­pel. Det nya förbundets prästämbete fullbordar vad prästerna gjorde i det gamla. Dess uppgift är att göra hedningarna till ”ett offer som är helgat genom den heliga anden och som Gud därför tar emot”.

Den engelske munken Willibrord missionerade på 700-talet bland friserna i nordvästra Tyskland och norra Holland. I varje missionär verkar den gode Herden, som letar efter det vil­segång­na fåret. Herdens verk fortsätter i ”kvinnan”, vår moder Kyrkan, personifie­rad av jungfru Maria, som på nytt evangeliserar bland sina egna barn. Hon letar efter dem som låtit sig luras och hamnat i något mörkt hörn i kyrkan, försam­ling­en eller klostret.

​​​​​​​”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra.” En ganska märklig formulering av aposteln. Varför skulle vi stå skuld till varandra när det gäller kärleken? Lättast förstår vi det som ett faktum. Vi står i skuld till varand­ra. Vi älskar inte vår nästa till fullo. De andra buden är lättare att följa de andra buden. De är negativt for­mulera­de. Det är lättare att inte begå äktenskapsbrott, inte dräpa, inte stjä­la, inte ge efter för begär, än att älska sin nästa.

"Välkomna, allt är redo!" Inbjudan är vidöppen. Det är människan som hittar på ursäkter. Hon tror sig ha rätten att prioritera annat och ta emot nåden se­nare, när det passar. Domen är hård, men rättvis. "Ingen av dem som först blev inbjud­na skall få vara med." Inte för att de inte duger, men för att de av­visar nåden.