Predikan 25 söndagen under året 2022

Predikan 25 söndagen under året 2022

Arbetet för rättvisa börjar med mig och i min närhet - inte långt borta

Am 8: 4-7; Ps 113: 1-2, 4-8; 1 Tim 2: 1-8; Luk 16: 1-13

Kära systrar och bröder i Kristus,

Hur kan Jesus i sin liknelse i dagens evangelium berömma en förvaltare, som när han avskedas försöker uppamma sympati genom att minska andras skulder till hans chef? Det är nu förstås inte det ohederliga i sig som Jesus berömmer, utan att förvaltaren är rask i att agera för att säkra sin egen framtid. Förvaltarens handlingskraft är alltså förebilden för vårt kristna liv. Vi kommer alla förr eller senare att lämna den här världen, och då vill Jesus att vi ska ha tagit vår del av ansvaret för det som kommer.

Nu tänker de flesta av oss dagligen normalt på mer omedelbara problem än på livets slut. Samtidigt vet vi också att dagen kommer till slut. Vi vet bara inte när. Därför blir frågan: vill jag här och nu leva i gemenskap med Gud så att jag ska få njuta av den fullt ut i evighet? Tillåter jag min tro leva så att gemenskapen med Gud alltmer kan genomsyra mig till kropp och själ?

Tro är en hållning av tillit i Guds närvaro; en öppenhet för det som Gud vill visa och ge. När vi har att göra med Gud som obegränsad och allsmäktig – grunden för alltings existens – är det inte vi som styr. En fundamental kristen insikt är att ditt liv inte handlar om dig. Det är inte ditt, individuella projekt. Istället är du en del av Guds stora, fantastiska plan. Och som sådan har du en viktig roll, helt unik just för dig. Men det är Gud som ger dig den, och, om du vill lyssna på honom, hjälper dig att utöva den. Agerar du utifrån det, händer det fantastiska saker.

I vår andra läsning ur Första Timotheosbrevet påminde Aposteln Paulus om att Gud ”vill att alla människor skall räddas”, dvs till evig gemenskap med honom. Men alla blir inte räddade. Tvärtom varnar Jesus, och Kyrkan i hans efterföljd, för helvetet, som, paradoxalt nog, ett tecken på Guds kärlek: Gud älskar oss så mycket att han ger oss i evighet det vi i tankar, ord och handlingar väljer här. Ett liv med eller utan honom.

Därför ska vi, som den ohederlige förvaltaren, agera nu. Vår räddning, vårt liv med Gud i evigheten, är en summa av att vi gör våra 100 % och att Gud gör sina 100 %. En viktig del av våra 100 % som katoliker, eftersom vi har fått den möjligheten, är vårt deltagande i Kyrkans sakramentala liv och vårt ordnande av livet efter Kyrkans lära och bud. På det vi inte förstår eller tycker är svårt med Kyrkans lära svarar vi inte med att vi vet bättre, utan genom att be om förmåga att förstå och ta reda på mer så att vi förstår.

Vidare agerar vi genom vår dagliga bön och Bibelläsning, för att lyssna på Gud och hans vilja för just var och en av oss. Bön handlar inte om vad vi gör med Gud, utan vad vi tillåter Gud göra med oss. Att se oss och andra med hans blick. Att alltmer förstå vår roll i hans drama. I stort, med våra livsval, och i smått, i vad vi gör i vardagen. Och vi agerar genom att lära känna helgonen, de bästa Bibeltolkarna, de som verkligen handlade klokt, som Gud visade dem, och nu i Guds eviga glädje genom sina förböner är våra följeslagare på vägen att leva tron.

Liknelsen om förvaltaren har också ett annat plan som visar hur vi ska agera. Det var vanligt på Jesus tid att människor som lånade ut pengar fick dem som lånade att intyga att deras skuld var värd mer än den egentligen var. Så kunde man göra vinst utan att bryta mot den tidens förbud mot ränta, vilket mer specificerat faktiskt var ett förbud mot ockerränta. Och det var denna praxis vi hörde profeten Amos beskriva i första läsningen, där de som har egendom säger att de ska ”minska måtten … lägga på priserna och fuska med vågen”.

När den ohederlige förvaltaren, med jobbet att driva in skulderna till sin chef, ändrar kvittona och minskar människornas skulder, stämmer det helt plötsligt med vad de verkligen är skyldiga. Så blir han, som Jesus påpekar, trogen ”i fråga om andras egendom”. Att agera för vår roll i Guds rike, att göra våra 100 %, handlar alltså om att, utan hänsyn till andras åsikter, göra det som verkligen är gott och rättvist. För Jesus skull, dvs genom att förstå vem, och som vem, vi ska tjäna. Även, och i synnerhet, när vi riskerar vår egen ära och popularitet. Och vi behöver inse att vi bara förändrar det som är långt borta genom att börja nära. Var i vår vardag behandlas människor orättvist så som vi ser och kan uppleva det? Där är vi kallade att agera. Också, ja, i synnerhet, om det skulle vara i Kyrkan, bland kristna.

Jesus säger att vi inte kan ”tjäna både Gud och mammon”. ”Mammon” är arameiska, Jesus modersmål, och betyder inte bara ”pengar”, utan ”välstånd”, ”välfärd” i en bredare mening. Jesus är inte emot välstånd. Men han varnar för att göra det till mål för livet. För då kommer vi att behandla allt och alla – andra människor och även Gud och vår tro – som instrument för att få mer av ”mammon”. Det må sedan handla om pengar, prylar, likes i sociala media, popularitet hos viktiga personer, eget självförverkligande osv. Men det är precis det beteende som profeten Amos fördömer i första läsningen.

Amos varnar ytterst för en tro som inte får några konsekvenser för hur vi lever. Som t ex att vi, när vi lämnar gudstjänsten i kyrkan tycker att vår omedelbara vilja och känsla ändå går före Guds bud. Då har vi förminskat Gud till en faktor för feelgood och behandlat Kyrkan som ett spa. Även det sättet att tänka betyder att tjäna ”mammon”; vår egen andliga wellbeing, utan att något sker i och genom vår kropp, dvs där och hur vi lever.

Men det är bara vårt välbefinnande i evigheten vi ska agera för. Då blir vår viktigaste hjälp insikten att Gud vill hjälpa oss, om vi tillåter honom, att göra det sanna och goda som Jesus Kristus visade med sitt liv här, och ständigt visar genom Kyrkan, till vårt mål, och anpassa allt annat till det. Vår responsoriepsalm talade om att Gud ”lyfter den fattige ur dyn, för att sätta honom bredvid furstar”. Fattiga är vi när vi agerar, och kommer till Gud med helt öppna händer för att förstå vår roll i hans fantastiska plan, i stort och smått. Och furstarna vi ska få sitta bredvid, är en bild av att få hedersplatsen på en jättefest; dvs beskriver att vi bara finner lyckan i gemenskap med Gud. Med start här och nu, och den bröllopsfest han firar med oss genom sin Sons offer i den Heliga Eukaristin. Amen.

                                                                                                                       pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här