årgång B

”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Vi påminns om det varje dag. Allt levande har fångats i livets motsats. Aposteln kal­lar det ”slaveri under förgängelsen”. Människan, den medvetna och reflekter­ande varelsen bland allt levande, frågar sig varför hon fick livet, när det slutar i förgängelse och död. Aposteln vittnar om något som ersätter denna tomhet. Det är inte fullbordat. Han kallar det ett hopp och talar om ”föd­slo­våndor”. Nå­got hoppfullt är på väg att födas fram.

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten. Kristi verk är genom Anden fullbordat, också i Kyr­kan och i den troende.  De är inte längre slavar. ”Ni har fått en an­de som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” I den heliga eukaristin säger prästen: ”På Frälsarens befallning och vägledda av hans gudomliga undervisning vågar vi säga: ”Fader vår…”.

Början, fortsättningen och målet. Ibland säger en händelse mer än en hel bok. Vi har just hört evangelisten Markus berätta en sådan hän­delse. Den blinde Bartimaios sitter utanför stadsporten i Jeriko och tigger. Platsen är stra­te­giskt vald. Mycket folk kommer och går. En dag får Bartimaios höra att Jesus är på väg förbi. Han mås­te ha hört talas om honom tidigare. Det han hört hade sått ett första frö i honom av både tro och hopp.

”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” Paulus är på väg till den insikten, trots att det börjar med en plåg­sam erfarenhet. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag in­te vill, det gör jag.” Det är inte svårt att känna igen sig, antingen man är ny­börjare eller erfaren. Det gäller att höra vad aposteln säger. Hans erfarenhet betyder inte total maktlös­het. Med sitt förnuft kan han se och avgöra ”vad som är rätt”, som Jesus sä­­ger.

Ibland kan vi ana att det i grunden finns bara två vägar att följa i livet, rättfärdighetens eller orättfärdighe­tens. Psaltarens första psalm skiljer mellan gudlösa och rättfär­diga. Alla människor går antingen på den ena vägen eller på den an­d­ra. Vid den slutliga domen finns det bara får eller getter, välsig­na­de eller fördömda.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet undervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införd i”. Den döpte har valt att använda sina ”lemmar” som redskap för det nya livet, ”för rättfärdigheten”.

Något grundläggande i tillvaron har gått fel. Från början. Alla lider av det, men få vill höra talas om grundorsaken. Vem vill höra om ursyn­den? Allra minst som apos­teln Paulus uttrycker det. ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden dö­den, och så nådde döden alla män­niskor därför att de alla syndade”. Alla människor är Adams barn. Mot det står den nye Adam, Kristus, vars lidande lydnad öppnar vägen till liv för alla.

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 icke-judiska folk. Lukas berättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar ytterligare 70 (eller 72) för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. Gregorius den store ser ett mönster.